lotta thell

"Sticker ut ett tag"
Nej, nej, nej! Dörren går igen, hon hör hur bilen startar ute på gården och kör iväg. Hon sitter fast i ett jobbsamtal och kan ingenting göra. Han visste det. Han visste att hon inte skulle kunna hejda honom och han utnyttjar det. Utnyttjar möjligheten att smita, att komma iväg utan att hon kan fråga vart han ska. Utnyttjar precis som han utnyttjar allting för att få det han vill ha. Den förbannade alkoholen. Denna förbannade jävla drog som förvandlat honom från den kärleksfulla, ansvarstagande man hon en gång gifte sig med. Den underbara pappan, lojala kamraten och kunniga kollegan, till den hänsynslösa, empatiösa människa han nu är. Allting är borta, kärleken, det dom hade, planerna, drömmarna, allt det dom jobbat för. Ingenting betyder någonting längre. Ingenting. Inte hon, inte barnen, inte huset, jobbet , vännerna... Och framtiden? Framtiden finns inte mer. Det enda som finns är hans förbannade öl, den jävla whiskyn och det satans rödvinet. Hon hatar det, hon hatar alkoholen och hon hatar hans föräldrar som än gång sådde dessa frön. Fröna till den hänsynslösa, oempatiska och passiva man som inte vill något annat än att slippa undan. Slippa undan det egna ansvaret,slippa undan problemen, ångesten, skulden, suget, kraven. Allting. Att överhuvudtaget behöva ge, behöva se, höra, känna. För det vill han inte, vill inte, kan inte, tänker inte.
Låta bli att tänka...
Hon förstår det inte, förstår inte att det överhuvudtaget är möjligt.
Men han kan det. Han gör det.
Låta bli att känna...
All kärlek dom haft, all kärlek hon fullkomligt öst över honom. All förståelse, all stöttning, allt hon fixat, donat, jobbat för hans skull.
Allt tålamod.
Ingenting värt.
All hennes ångest, hennes mardrömmar, allt det otäcka som hänt, som hon är livrädd att barnen ska se. Se, höra, uppleva. Och det gör dom naturligtvis. Deras pappa , deras älskade pappa som ska ta hand om dom, älska dom, finnas för dom... 
Deras liv, hennes liv... som han trasar sönder.
Ingenting värt.
Inte ett skit.

Så fort hon kan ringer hon upp honom. Han sitter utanför systemet, har inte gått in än. Hon sluter ögonen och biter sig hårt i läppen. Får inte börja gråta, får inte, får inte, får inte!
Börjar hon gråta då går han in, hon vet det. In och handlar sina öl och då är det hennea fel. Det är hennes fel att han sitter där nu. Hennes fel att hon inte orkar med längre, inte längre kan ge honom den där villkorslösa totala kärleken. Kärleken som sa att hur det än var, vad han än gjorde, så älskade hon honom.
Älskade...
Och nu  kan hon inte längre. Hon håller på att gå sönder, somnar med kläderna på, orkar inte klä av sig, orkar inte borsta tänderna, drömmer mardrömmar, vågar inte somna. Vaknar av att han dumlar runt, helt okontaktbar, springer in i väggarna, välter möbler, kissar på golvet,  krossar krukor och lampor som kommer i hans väg och blir aggressiv när hon försöker styra honom tillbaka till sängen, livrädd att barnen ska vakna. Herregud, alla dessa nätter! Och han mindes aldrig någonting, struntade i det, brydde sig inte. Ibland slutade han andas, ibland lät det som skulle han kvävas av sin egen saliv. Och han var så tung, så svår att få upp på sidan, sedan lägga sig själv bakom så han inte skulle falla tillbaka på rygg, kvävas, sluta andas, gå upp, rasa nerför trappan och bryta nacken. Det var så hemskt så fruktansvärt hemskt och hon var rädd. Så väldigt rädd och så oändligt trött.
Han sa att hon skrek på hjälp i sömnen.
Han sa det.
Han hörde det.
Hörde det och höll hennes hand, höll hennes hand och lyssnade på hennes böner. Inget mera dricka! 
Lovade, strök hennes kind, smekte bort tårarna, bedyrade sin kärlek... Han var där igen, hennes man igen, barnens far igen. Nu... nu skulle det gå, nu var det äntligen över. Det måste vara över, han var här nu, han var tillbaka igen, hennes man igen och han älskade henne, älskade så det gjorde ont.
Nästa dag drack han igen och nästa igen och igen och igen...
Så satt hon ett krav, ett absolut krav. Ingen mer alkohol i vårat hem.
Det var tre dagar sedan.

En timme senare kommer han hem. Har ingen annanstans att ta vägen, stjälper snabbt i sig tre öl, men det är klart, vill du inte ha mig här kan jag åka.
Han vet hennes rädsla att han ska köra full, skada sig själv eller någon annan. Han vet att hon inte vill att han ska köra om han har druckit. Han vet så väl vart han har henne.
Hon, hon vet ingenting.
Hon får barnen i säng, vill inte att dom ska se honom berusad, somnar bredvid och vaknar när han väcker henne. Dyngpackad, dum, ångerfull en liten stund, sedan aggressiv.
På natten går han upp, välter möbler, krossar krukor och kissar i ett skåp. 
På morgonen minns han ingenting.
Men blir arg på henne.
Hatisk på henne.
Och det gör så ont.
Så förtvivlat ont.
Han tycker att hon ger honom för lite kärlek. För lite kärlek för att sluta dricka.
Det är hennes fel att han behöver dricka.
Och förresten så minns han ingenting.
Han slipper men hon minns allt.
Allt han sagt, allt han gjort.
Alla nätter.
Alla deras nätter.
Och det ska hon leva med.
Resten av sitt liv.