Porträtt
Sommar och fullt upp med en massa olika mer eller mindre spännande projekt. Mitt upp i allting ska en del intervjuer hinnas med. Häromdagen var Eva Axelsson från Eskilstunakuriren. Det var en bra intervju och den kommer publiceras nån gång i augusti.
Under efterarbetet med intervjun behövde Eva komplettera en del saker och frågade bland annat:
"Du har inte mycket till övers för missbruksvården. Vad måste hända?"
Mitt svar:
Vad gäller vården av beroende i Sverige utgår den ifrån, och speglar samhällets attityder gentemot narkotikaanvändare. Så det är inte i första hand vården av de som är beroende jag är kritisk mot, utan samhällets - både på strukturell och individuell nivå - syn på beroende människor. I Sverige sprids och inpräntas redan hos små barn uppfattnningen att knarkare är undermänniskor, parasiter som tär på samhällskroppen och vägrar ta personligt och kollektivt ansvar. Knarkare ses som lata lögnare som inte vill sluta knarka, eller i bästa fall inte inser sitt eget bästa. För detta ska de straffas. Alltså, vården av beroende bygger i allra största utsträckning på penalism, repression och sadism. Inte på att hjälpa människor som lider till ett värdigt liv.
Om vi ändå måste tala om bristerna i själva vården är det framför allt den beroendes exklusion från sin egen behandling som är skrämmande. Eftersom patienten/klienten bara är ute efter att knarka mer, ljuger, manipulerar och stjäl hon/han, och i bästa fall vet hon/han inte sitt eget bästa. Därför är det personalen som är den som bestämmer hur patienten mår, vad patienten behöver, och i princip alla andra aspekter av patientens liv. Att tro att en nyutexaminerad 23-årig socionom med ringa erfarenhet av livet bättre vet vad en 46-åring som knarkat i kanske 30 år och har ett par misslyckade behandlingsförsök bakom sig behöver för behandling är absurt.
Det stora mantrat i denna kultur är "Drogfrihet till varje pris", om patienten i denna jakt går under och dör är inte så noga - hon/han har ju sig själv att skylla. Drogfrihet låter ju förvisso rimligt och eftersträvansvärt, men realiteten är oftast att soc.handläggarna inte kan erbjuda så mycket mer än hänvisning till avgiftningen - en vecka, tio dar senare är klienten visserligen "drogfri", men vad händer sen? En snabb överdos och ond bråd död är oftast resultatet av sådana huvudlösa avgiftningar i "drogfrihetsjakten".
Samtidigt som man alltså gapar om den beroendes brist på ansvar när hon/han ifrågasätter den rekomenderade vården, har man redan tagit bort alla möjligheter till ansvar, inflytande och delaktighet i den egna vården. De gånger klienten ändå "går med" på nån slags behandling - ofta under hot om repressalier som tvångsvård, indraget existensminimum och liknande påtryckningsmedel - för klienten vet ju inte sitt eget bästa - och får ett symtomgenombrott, ett s.k. återfall, tror du att behandlaren då tar på sig ansvaret för det? Kanske säger, "nej jag hade nog fel, den här behandlingen passar nog inte för min klient?" Tror du det? Välkommen till knarkarens verklighet: Hon/han var inte tillräckligt "motiverad", och skrivs ut från den behandling hon/han ändå har, blir av med soc.medel, träningslägenhet osv.
Under efterarbetet med intervjun behövde Eva komplettera en del saker och frågade bland annat:
"Du har inte mycket till övers för missbruksvården. Vad måste hända?"
Mitt svar:
Vad gäller vården av beroende i Sverige utgår den ifrån, och speglar samhällets attityder gentemot narkotikaanvändare. Så det är inte i första hand vården av de som är beroende jag är kritisk mot, utan samhällets - både på strukturell och individuell nivå - syn på beroende människor. I Sverige sprids och inpräntas redan hos små barn uppfattnningen att knarkare är undermänniskor, parasiter som tär på samhällskroppen och vägrar ta personligt och kollektivt ansvar. Knarkare ses som lata lögnare som inte vill sluta knarka, eller i bästa fall inte inser sitt eget bästa. För detta ska de straffas. Alltså, vården av beroende bygger i allra största utsträckning på penalism, repression och sadism. Inte på att hjälpa människor som lider till ett värdigt liv.
Om vi ändå måste tala om bristerna i själva vården är det framför allt den beroendes exklusion från sin egen behandling som är skrämmande. Eftersom patienten/klienten bara är ute efter att knarka mer, ljuger, manipulerar och stjäl hon/han, och i bästa fall vet hon/han inte sitt eget bästa. Därför är det personalen som är den som bestämmer hur patienten mår, vad patienten behöver, och i princip alla andra aspekter av patientens liv. Att tro att en nyutexaminerad 23-årig socionom med ringa erfarenhet av livet bättre vet vad en 46-åring som knarkat i kanske 30 år och har ett par misslyckade behandlingsförsök bakom sig behöver för behandling är absurt.
Det stora mantrat i denna kultur är "Drogfrihet till varje pris", om patienten i denna jakt går under och dör är inte så noga - hon/han har ju sig själv att skylla. Drogfrihet låter ju förvisso rimligt och eftersträvansvärt, men realiteten är oftast att soc.handläggarna inte kan erbjuda så mycket mer än hänvisning till avgiftningen - en vecka, tio dar senare är klienten visserligen "drogfri", men vad händer sen? En snabb överdos och ond bråd död är oftast resultatet av sådana huvudlösa avgiftningar i "drogfrihetsjakten".
Samtidigt som man alltså gapar om den beroendes brist på ansvar när hon/han ifrågasätter den rekomenderade vården, har man redan tagit bort alla möjligheter till ansvar, inflytande och delaktighet i den egna vården. De gånger klienten ändå "går med" på nån slags behandling - ofta under hot om repressalier som tvångsvård, indraget existensminimum och liknande påtryckningsmedel - för klienten vet ju inte sitt eget bästa - och får ett symtomgenombrott, ett s.k. återfall, tror du att behandlaren då tar på sig ansvaret för det? Kanske säger, "nej jag hade nog fel, den här behandlingen passar nog inte för min klient?" Tror du det? Välkommen till knarkarens verklighet: Hon/han var inte tillräckligt "motiverad", och skrivs ut från den behandling hon/han ändå har, blir av med soc.medel, träningslägenhet osv.
