lotta thell

Till en början kanske det kommer att se tomt ut, men jag hoppas att den hemsidan kommer att växa och att jag kan hålla den kontakten jag vill med mina läsare.

Till en början kommer också min man, Zoran att sköta inläggen, eftersom jag för tillfället håller på med en helt ny romansvit och är inne i en intensiv skaparprocess och då KAN jag inte störas av något annat.

Jag vill be alla mina läsare och besökare på bloggen om ursäkt för två saker:

Att mina böcker inte har funnits tillgängliga i den omfattning de har efterfrågats. Förhoppningsvis kommer det att bli ändring på det så småningom. Det är allt jag kan säga om den saken för tillfället.

Att jag inte har skrivit på bloggen och svarat på era inlägg. Förklaringen till det har jag redan nämnt plus att det har hänt en del saker sista tiden som förhindrat mig från att skriva här.

Ni som läst bloggen tidigare vet att jag verkligen HATAR datorer och internet, men på den nya bloggen ska jag verkligen försöka att hålla er alla uppdaterade med vad som händer. Under tiden har jag lämnat fullt förtroende till min man Zoran att förmedla det jag har att säga.

Tack ska ni ha och välkomna till

http://www.lottathell.se/

Lotta

Sommar och fullt upp med en massa olika mer eller mindre spännande projekt. Mitt upp i allting ska en del intervjuer hinnas med. Häromdagen var Eva Axelsson från Eskilstunakuriren. Det var en bra intervju och den kommer publiceras nån gång i augusti.

Under efterarbetet med intervjun behövde Eva komplettera en del saker och frågade bland annat:
"Du har inte mycket till övers för missbruksvården. Vad måste hända?"

Mitt svar:

Vad gäller vården av beroende i Sverige utgår den ifrån, och speglar samhällets attityder gentemot narkotikaanvändare. Så det är inte i första hand vården av de som är beroende jag är kritisk mot, utan samhällets - både på strukturell och individuell nivå - syn på beroende människor. I Sverige sprids och inpräntas redan hos små barn uppfattnningen att knarkare är undermänniskor, parasiter som tär på samhällskroppen och vägrar ta personligt och kollektivt ansvar. Knarkare ses som lata lögnare som inte vill sluta knarka, eller i bästa fall inte inser sitt eget bästa. För detta ska de straffas. Alltså, vården av beroende bygger i allra största utsträckning på penalism, repression och sadism. Inte på att hjälpa människor som lider till ett värdigt liv.

Om vi ändå måste tala om bristerna i själva vården är det framför allt den beroendes exklusion från sin egen behandling som är skrämmande. Eftersom patienten/klienten bara är ute efter att knarka mer, ljuger, manipulerar och stjäl hon/han, och i bästa fall vet hon/han inte sitt eget bästa. Därför är det personalen som är den som bestämmer hur patienten mår, vad patienten behöver, och i princip alla andra aspekter av patientens liv. Att tro att en nyutexaminerad 23-årig socionom med ringa erfarenhet av livet bättre vet vad en 46-åring som knarkat i kanske 30 år och har ett par misslyckade behandlingsförsök bakom sig behöver för behandling är absurt.

Det stora mantrat i denna kultur är "Drogfrihet till varje pris", om patienten i denna jakt går under och dör är inte så noga - hon/han har ju sig själv att skylla. Drogfrihet låter ju förvisso rimligt och eftersträvansvärt, men realiteten är oftast att soc.handläggarna inte kan erbjuda så mycket mer än hänvisning till avgiftningen - en vecka, tio dar senare är klienten visserligen "drogfri", men vad händer sen? En snabb överdos och ond bråd död är oftast resultatet av sådana huvudlösa avgiftningar i "drogfrihetsjakten".

Samtidigt som man alltså gapar om den beroendes brist på ansvar när hon/han ifrågasätter den rekomenderade vården, har man redan tagit bort alla möjligheter till ansvar, inflytande och delaktighet i den egna vården. De gånger klienten ändå "går med" på nån slags behandling - ofta under hot om repressalier som tvångsvård, indraget existensminimum och liknande påtryckningsmedel - för klienten vet ju inte sitt eget bästa - och får ett symtomgenombrott, ett s.k. återfall, tror du att behandlaren då tar på sig ansvaret för det? Kanske säger, "nej jag hade nog fel, den här behandlingen passar nog inte för min klient?" Tror du det? Välkommen till knarkarens verklighet: Hon/han var inte tillräckligt "motiverad", och skrivs ut från den behandling hon/han ändå har, blir av med soc.medel, träningslägenhet osv.

Lotta sa till mig att hjälpa henne med bloggen, och eftersom jag älskar henne varken kan eller vill jag säga nej.

Hon hälsar och tackar alla bloggbesökare och läsare för ert tålamod i hennes långvariga bloggfrånvaro och att hon inte svarat på era kommentarer eller haft möjlighet att uppdatera bloggen, vilket hon beklagar.

Lotta har haft fullt upp, både med arbete med böckerna och filmen och privat.

En anledning till att hon inte kunnat delta i den omfattning hon velat är svåra samarbetsproblem med förlaget som bland annat beror på att det inte exponerat böckerna på det sätt som de förtjänar och som Lotta vill, och därför inte varit tillgängliga i handeln som tidigare. Hon har tagit hjälp för att lösa det och hon vi hoppas att det ska bli till det bästa för hennes läsare.

Hon jobbar också på några andra spännande projekt som jag vet att ni bara kommer att älska!

Planerna är att flytta den här bloggen till en egen hemsida med större möjligheter.
Tanken är att den kommer upp i augusti-september, och då hoppas vi kunna få med innehållet härifrån och Lottas svar på era frågor. Hoppas att ni kan hålla er så länge.

Återigen, tack för ert tålamod och ursäkta frånvaron.

SANT

Zoran Lovrenčić

Jag har aldrig någonsin blivit inbjuden till något möte med hasselafolk varken i stockholm eller någon annanstans! 
I mina öron låter det som en typisk smutskastande hassela lögn. För övrigt vad det gäller dina synpunkter på Nyansfors och hassela idag hänvisar jag dig till mitt tidigare inlägg under rubriken hassela.

Som svar till Sanne och Elin
Jag vet inte med mig ha påstått någonstans att jag vet hur hasselapedagogiken fungerar idag. Men visst får jag en del rapporter, mest brev men även personliga från nyligen intagna, föräldrar till intagna, fd personal och personal som säger sig vilja sluta men inte klarar av det pga påtryckningar, mobbing och rädsla för förtal från övrig personal och andra hasselakontakter. Sanningshalten i det dessa personer berättar för mig kan jag naturligtvis inte vara tvärsäker på då jag själv inte varit med men nog låter det skrämmande likt mina egna tjugo år gamla erfarenheter.
Något som verkar ännu vanligare idag än då är att många av ungdommarna som kommer till hasselakollektiven inte har några missbruksproblem men nu liksom då ofta blir tunga narkomaner efter dom lämnat kollektiven. Jag tror inte själv att jag skulle haft så allvarliga problem i vuxen ålder om jag inte blivit utsatt för hasselapedagogiken i tonåren. Dom var  ohyggligt bra på att trycka in knarkaridentiteten i själen på en och är, som jag tycker det verkar, även det idag.
Så till frågan om hassela och hassela. Nianforskollektivet som jag bodde på var ett hasselakollektiv. Kollektivet drevs enligt hasselapedagogiken, dom ledare som hade utbildning var utbildade på hasselas kollektivledarutbildning på Forsa folkhögskola och dom hade älgeredskollektivet som något slags ledarkollektiv. Det fanns ganska många hasselakollektiv på åttitalet som var anslutna till något annat än hassela solidaritet, rns t.ex. Men dom var i praktiken lika mycket hasselakollektiv som franshammar, älgered, bäckaräng och övriga solidaritets anslutna kollektiv. Så gott som allting var likadant överallt, schema, regler, skola, arbete och naturligtvis pedagogiken. Nianforskollektivet umgicks nästan uteslutande med hasselasolidaritetskollektiv och hela den diskussionen om riktigt hasselakollektiv eller inte har enligt min fasta övertygelse enbart kommit upp som ett sätt för hassela att försöka skylla ifrån sig.
Det finns en bok skriven av kristian tillander och byggd på intervjuer av olika människor från en mängd olika kollektiv bl.a nianfors och franshammar. Det mest skrämmande som kommer fram i dessa intervjuer är just samstämmigheten. Det låter som att alla har varit på samma kollektiv under samma tidsperiod men i själva verket handlar det om många olika ställen under en tidsrymd av flera år.
Det säger rätt mycket om hur lika dessa kollektiv var oavsett om dom var anslutna till hasselasolidaritet eller inte, drevs privat eller var landstingsägda. Hasselapedagogiken var alltid hasselapedagogiken oavsett om kollektivet hette nianfors älgered eller franshammar
Och är det så att hassela i dag är annorlunda, varför tar dom då inte avstånd ifrån alla övergrepp som skett bakåt i tiden istället för att gå till angrepp mot alla som kritiserar dom? 
Jag tycker fruktansvärt illa om hasselapedagogiken, den har förstört så många människors liv och vill dagens  hasselamänniskor stå för något gott nu... Så har dom väldigt mycket att göra upp med.

Carina- jag kommer inte fram på din mejl, skicka den igen så ska jag svara.    

Nu är det panik. Pengarna slut, inga nya på väg in och en väldig massa jag borde göra. Jag borde skriva men har så svårt att fokusera. Det enda som snurrar i huvudet är ekonomin, hur jag ska fixa ekonomin, vad jag kan göra för att klara upp det här. För klara upp det måste jag, ska jag, så är det bara. 
Jag har tagit mig hit, så är det också.
Jag har tagit mig hit, blivit blåst, sårad och utnyttjad av så många människor under vägen men står ändå där jag står, har det jag har. Och jag älskar det jag har, älskar och är så tacksam.
Inte minst över all positiv och god feedback jag får nu av mina underbara läsare och andra schysta människor.
Det finns goda människor och just dom - just ni - gör det värt att fortsätta kämpa.
Fortsätta våga tro på mänskligheten.
Fortsätta våga leva.
Men visst vore det skönt att få känna sig lite trygg en stund.Och vad produktiv jag skulle vara!
Jag är inte sådan som skriver bäst när jag lider, tvärtom, ju bättre jag har det ju mer kan jag prestera och just tryggheten är nog det som är allra viktigast för mig. 
Trygghet och lugn och ro.
Min dröm, mitt mål är denna trygghet, detta lugn. Att få ha dagarna fyllda med det jobb jag mår så bra av, tid med min älskade dotter, djuren och våra vänner. Veta att jag grejar amorteringarna och räkningarna varje månad, kunna köpa nya jeans när dom gamla faller i bitar. Hinna jobba för det jag tror på, för dom jag älskar.
Veta att jag kan behålla det jag slitit för.
Få leva i lugn och ro.
Bara få leva i lugn och ro.
Och en dag...
ska det vara så. 

Måste tacka för alla kommentarer överhuvudtaget och i synnerhet just idag fredag efter Malou. Varje kommentar betyder oerhört mycket men eftersom jag inte riktigt är vän med min dator så tar det lite tid för mig att svara. Jag håller på, så det kommer och till C utan address vill jag bara säga att det gör mig väldigt glad om jag kan inspirera dig på det viset. Det är värst i början, tror och tänker på dig! 

Ett litet klarläggande. Skriver jag, jag så menar jag mig själv. Skriver jag hon, han eller något annat namn än mitt eget så är det inte mig själv jag skriver om på bloggen. 
 

I dag fredag, blev Lisa Marklund uthängd och angripen på Aftonbladets debattsida av ett antal namngivna kvinnor. Hon blev det därför att hon bytt till en agent som är dömd för kvinnomisshandel. Oavsett vad man  tycker om det, även om man nu tycker sig ha rätt att lägga sig i vad hon gör professionellt med sina böcker och med vem, så tycker jag att det här var ett fult sätt att göra det på. Dom anklagar henne för att svika och genom att publicera delar av domen mot agenten gör dom henne på något vis skyldig. Lisa Marklund ställs till svars och om igen är det en kvinna som får bära ansvar och skuld i ett kvinnomisshandelsfall. 
Jag antar att dom här kvinnorna vill påverka, att dom vill få en förändring till stånd men då vore väl en seriös diskussion med Marklund, utanför media att föredra. Jag förstår inte varför dom gör så här, jag tror inte att någon inbillar sig att ett sådant här angrepp ska kunna leda till något bra. Och famförallt inte till en positiv förändring. 
Jag blev också ombedd att skriva under den här så kallade debattartikeln men gjorde naturligtvis inte det. Man kan tycka vad man vill om att Marklund går till den här agenten men jag tycker det är både oseriöst och elakt att gå till angrepp på det här viset. Jag förstår det inte.
Det är mycket jag inte förstår i den här "riktiga" normala världen. Men är det någonting jag vet, är det att om man ska kunna uppnå ett mål så måste man hålla ihop. Det skrivs om respekten Lisa Marklund fått för att hon stått upp för misshandlade kvinnor. Vart tog den respekten vägen när man valde att gå till angrepp via media? Och vart tog solidariteten vägen? Sammanhållningen, viljan att kämpa mot samma mål?
 Jämnlikheten...
Hur ska vi kvinnor någonsin kunna uppnå den om vi behandlar varandra så här respektlöst? Så här fegt.
Fegheten är det som gör att ondskan får styra. 
Fegheten är det första vi måste slåss mot. Både inåt och utåt. Besegrar vi den, besegrar vi allt och då kanske vi till och med kan bli goda nog att vilja väl och hålla ihop. Hålla ihop istället för att angripa varandra. Hålla ihop allihopa istället för att hålla ihop många och angripa en, ensam. Hålla ihop istället för dom  gamla patriarkariska "slå på käften" vägarna. För dom är det väl ändå ingen som vill gå, egentligen.
Eller?
   

Jag är oförlåtligt naiv.
Jag vet att jag är det, jag vet att jag ska lyssna på min egen känsla, den stämmer. Stämmer på gott och på ont.
Men så vill jag så gärna tro på det goda ändå. Tro på att människor trots allt kan ändra sig.
Trots allt vilja väl.
Men så är det inte.
Inte då.
Inte nu.
Och jag gick på en nit igen.
Det känns så förbannat förnedrande.
Förnedrande och ensamt.  

Angående dina frågor.
Mitt sto är ett halvblod efter Silvano och under ett holländskt sto som hette Romace, dressyrstam alltså. Hon har jättefint steg, hoppar bra, den snällaste häst jag någonsin hållt på med men är väldigt, väldigt känslig. Jag har haft henne sedan hon var föl, nu är hon tre år och under inridning. Hästtidningen vi var med i heter Hästmagasinet. Men det står ingenting direkt om hästarna där och både hästarna och jag ser leriga, feta och smått utvecklingsstörda ut på bilderna. Så den är nog inte så jätterolig. När jag lärt mig tänkte jag lägga ut bilder på bloggen på alla mina (många) djur om någon vill se dom.
Vänliga hälsningar Lotta Thell.

Jag måste få tala om hur mycket alla kommentarer, meddelanden och brev jag får betyder för mig och för mitt skrivande. Det glädjer mig oerhört att böckerna betyder någonting och gör skillnad för andra människor. Det är min sporre i det fortsatta skrivandet och dessutom får det mig att känna mig delaktig och omtyckt, vilket inte är att förakta.
Det är denna positiva feedback som fått mig att fortsätta skriva. Ni era kommentarer och alla fina ord, är förutom min dotter, våra älskade djur och våra lojala vänner, det största glädjeämnet i mitt liv.
Så tack snälla alla ni som läser mina böcker och tar er tid att tala om vad ni tycker. Jag älskar fan er!
Lotta Thell  

"Sticker ut ett tag"
Nej, nej, nej! Dörren går igen, hon hör hur bilen startar ute på gården och kör iväg. Hon sitter fast i ett jobbsamtal och kan ingenting göra. Han visste det. Han visste att hon inte skulle kunna hejda honom och han utnyttjar det. Utnyttjar möjligheten att smita, att komma iväg utan att hon kan fråga vart han ska. Utnyttjar precis som han utnyttjar allting för att få det han vill ha. Den förbannade alkoholen. Denna förbannade jävla drog som förvandlat honom från den kärleksfulla, ansvarstagande man hon en gång gifte sig med. Den underbara pappan, lojala kamraten och kunniga kollegan, till den hänsynslösa, empatiösa människa han nu är. Allting är borta, kärleken, det dom hade, planerna, drömmarna, allt det dom jobbat för. Ingenting betyder någonting längre. Ingenting. Inte hon, inte barnen, inte huset, jobbet , vännerna... Och framtiden? Framtiden finns inte mer. Det enda som finns är hans förbannade öl, den jävla whiskyn och det satans rödvinet. Hon hatar det, hon hatar alkoholen och hon hatar hans föräldrar som än gång sådde dessa frön. Fröna till den hänsynslösa, oempatiska och passiva man som inte vill något annat än att slippa undan. Slippa undan det egna ansvaret,slippa undan problemen, ångesten, skulden, suget, kraven. Allting. Att överhuvudtaget behöva ge, behöva se, höra, känna. För det vill han inte, vill inte, kan inte, tänker inte.
Låta bli att tänka...
Hon förstår det inte, förstår inte att det överhuvudtaget är möjligt.
Men han kan det. Han gör det.
Låta bli att känna...
All kärlek dom haft, all kärlek hon fullkomligt öst över honom. All förståelse, all stöttning, allt hon fixat, donat, jobbat för hans skull.
Allt tålamod.
Ingenting värt.
All hennes ångest, hennes mardrömmar, allt det otäcka som hänt, som hon är livrädd att barnen ska se. Se, höra, uppleva. Och det gör dom naturligtvis. Deras pappa , deras älskade pappa som ska ta hand om dom, älska dom, finnas för dom... 
Deras liv, hennes liv... som han trasar sönder.
Ingenting värt.
Inte ett skit.

Så fort hon kan ringer hon upp honom. Han sitter utanför systemet, har inte gått in än. Hon sluter ögonen och biter sig hårt i läppen. Får inte börja gråta, får inte, får inte, får inte!
Börjar hon gråta då går han in, hon vet det. In och handlar sina öl och då är det hennea fel. Det är hennes fel att han sitter där nu. Hennes fel att hon inte orkar med längre, inte längre kan ge honom den där villkorslösa totala kärleken. Kärleken som sa att hur det än var, vad han än gjorde, så älskade hon honom.
Älskade...
Och nu  kan hon inte längre. Hon håller på att gå sönder, somnar med kläderna på, orkar inte klä av sig, orkar inte borsta tänderna, drömmer mardrömmar, vågar inte somna. Vaknar av att han dumlar runt, helt okontaktbar, springer in i väggarna, välter möbler, kissar på golvet,  krossar krukor och lampor som kommer i hans väg och blir aggressiv när hon försöker styra honom tillbaka till sängen, livrädd att barnen ska vakna. Herregud, alla dessa nätter! Och han mindes aldrig någonting, struntade i det, brydde sig inte. Ibland slutade han andas, ibland lät det som skulle han kvävas av sin egen saliv. Och han var så tung, så svår att få upp på sidan, sedan lägga sig själv bakom så han inte skulle falla tillbaka på rygg, kvävas, sluta andas, gå upp, rasa nerför trappan och bryta nacken. Det var så hemskt så fruktansvärt hemskt och hon var rädd. Så väldigt rädd och så oändligt trött.
Han sa att hon skrek på hjälp i sömnen.
Han sa det.
Han hörde det.
Hörde det och höll hennes hand, höll hennes hand och lyssnade på hennes böner. Inget mera dricka! 
Lovade, strök hennes kind, smekte bort tårarna, bedyrade sin kärlek... Han var där igen, hennes man igen, barnens far igen. Nu... nu skulle det gå, nu var det äntligen över. Det måste vara över, han var här nu, han var tillbaka igen, hennes man igen och han älskade henne, älskade så det gjorde ont.
Nästa dag drack han igen och nästa igen och igen och igen...
Så satt hon ett krav, ett absolut krav. Ingen mer alkohol i vårat hem.
Det var tre dagar sedan.

En timme senare kommer han hem. Har ingen annanstans att ta vägen, stjälper snabbt i sig tre öl, men det är klart, vill du inte ha mig här kan jag åka.
Han vet hennes rädsla att han ska köra full, skada sig själv eller någon annan. Han vet att hon inte vill att han ska köra om han har druckit. Han vet så väl vart han har henne.
Hon, hon vet ingenting.
Hon får barnen i säng, vill inte att dom ska se honom berusad, somnar bredvid och vaknar när han väcker henne. Dyngpackad, dum, ångerfull en liten stund, sedan aggressiv.
På natten går han upp, välter möbler, krossar krukor och kissar i ett skåp. 
På morgonen minns han ingenting.
Men blir arg på henne.
Hatisk på henne.
Och det gör så ont.
Så förtvivlat ont.
Han tycker att hon ger honom för lite kärlek. För lite kärlek för att sluta dricka.
Det är hennes fel att han behöver dricka.
Och förresten så minns han ingenting.
Han slipper men hon minns allt.
Allt han sagt, allt han gjort.
Alla nätter.
Alla deras nätter.
Och det ska hon leva med.
Resten av sitt liv.

   

En av mina närmaste vänner vill så gärna skaffa barn, hon är fin och kärleksfull, har ett enormt tålamod och skulle antagligen vara perfekt som mamma åt ett helt tjog hemska ungar.
Min dotter som har en ganska stark integritet och är känslig för den där nedlåtande behandlingen som barn så ofta blir utsatta för, älskar henne. Och varje gång jag ser dom två tillsammans, tänker jag på hur sorgligt det är att hon, min vän inte kan få egna barn. För det kan hon inte. Inte därför att det är något fysiskt eller biologiskt fel på henne, eller på hennes partner. Dom har levt ihop i många, många år och han är en lika mjuk och underbar människa som hon. Jag har svårt att tänka mig ett par som skulle bli mer kärleksfulla föräldrar eller lyckas ta vara på sina barns uppväxtår på ett bättre vis än dom två. Och ändå så kan dom inte. Kan inte på grund av att dom går på subutex och har en läkare som vägrar samarbeta med nedtrappningar och annat som ska till under en eventuell graviditet. Han vägrar för övrigt samarbeta överhuvudtaget och har alltid gjort så. Att byta mottagning hjälper inte då mottagningarna samarbetar med varandra och har likartat syn på sina patienter.
Det är nämnligen den synen det hela handlar om. Vi som en gång blivit beroende av heroin och nu går eller vill gå på subutex eller metadon är en sämre sorts människor i dessa mottagningars ögon. En sämre sorts människor som inte förtjänar ett fullvärdigt liv, eller ett liv alls för den delen. Att en gång ha blivit beroende av heroin kan möjligtvis i deras ögon förlåtas och kanske även det, att lägga av, växa, klara sig själv och betala in skatt som andra riktiga människor. Kanske... om du samtidigt är noga med att fortsätta huka, fortsätta skämmas över dig själv och ditt gamla missbruk, över allt du kostat samhällets hederliga skattebetalare och om du fördömmer alla dom andra. Alla gamla vänner, som blev kvar, som inte kom igenom nålsögat eller gång på gång pressats tillbaka genom det. Helst ska du också så fort tillfälle ges förneka din bakgrund, alternativt fördömma den du var och prisa beroendevården för att den varit god och tålmodig nog att rädda ditt förtappade liv.
Men står du upp, vågar du stå upp som den person du är, jobba, betala in din skatt och anse dig själv som lika god som vem som helst, har du fräckheten att kräva samma respekt som andra "riktiga" människor och tycker du att det är fel att du ska behöva dra ner byxorna inför andra främmande män och kvinnor, i ett rum fullt med speglar bl.a i "skinkhöjd" så att dom ser ordentligt att urinstrålen verkligen kommer från den kroppsöppning den ska. Tycker du det är fel att bli förnedrad så år efter år efter år, resten av livet för att få den medicin du behöver. Då blir du inte förlåten.
Då blir du aldrig någonsin förlåten och naturligtvis inte accepterad heller.
Mina vänner, det här paret, har haft subutex i nästan tio år nu. Tio år utan några återfall.
Dom är båda två fullt fungerande människor och dom har i alla dessa år tagit all den skit det innebär för att få ha sitt subutex kvar. Dom har lämnat sina urinprov både till mottagningen och dom egenbekostade till trafikverket, 30 000 kr per år, man kan åka på att lämna för att bevisa att man är drogfri och därmed få behålla sitt körkort. Ingen av dom har någonsin torskat för en trafikförseelse men båda var dumma nog att vara ärliga när dom fyllde i något papper. 
Dom har gått på alla smällar, hukat, rest sig och stretat vidare i ett samhälle som ser ner på dom. Ett samhälle där det inte finns någon hjälp att få, fyllt med människor onda nog att en gång ha fått heroinet att framstå som den enda uthärdliga vägen. Dom har stått ut med allt detta och mycket mer därtill och dom har gjort det för varandra. Dom la av och gick igenom hela det helvetet, dom har fortsatt på den vägen, härdat ut all förnedring, all skit och hela jävla hopplösheten.
För kärleks skull...
En kärlek som räckt från helvete till helvete och fortfarande lever.
För att dom älskar varandra... 
För att dom vill ge den andra livet. Ett bättre, riktigare, ett liv värt att leva. Någonting skapat utav dom två, av deras kärlek och dom har hela tiden klamrat sig fast vid den tron. Tron på kärleken, på varandra, tron på att  någon gång måste förnedringen ta slut, någon gång måste dom släppa in oss. Någon gång...
 Men det gör dom inte. Alla dessa läkare, sjuksköterskor och övrig personal, alla dessa människor med sina fördömmande elaka ögon. Dom kommer aldrig släppa in någon av oss. För dom vill inte! Vi är en sämre sort i deras ögon, en sämre sort som dom inte vill se, inte vill samarbeta med, inte vill väl.
Mig veterligt är det bara Ulleråker som ser oss som riktiga människor, Ulleråker som en gång startade det första metadonprojektet i sverige och alltså sitter med den största och längsta erfarenheten. Men som också ständigt blir utsatta för förtal och lögner från övriga projekt och beroendemottagningar.
Varför är det så här? Varför gör alla dessa läkare så här? Och hur är det möjligt att det får fortgå?
Jag vet inte men jag tycker det är dags att vi allihop som är beroende av dessa mottagningar och då menar jag inte bara vi som har eller vill ha metadon och subitex, utan alla som är beroende och berörda av deras handlingar. Anhöriga, barn, föräldrar, partners, vänner, chefer, arbetskamrater och så vidare, ställer oss upp och gör gemensam sak. Det är på tiden att vi går ihop och kräver vår rätt som människor, rätten till våra liv, beroende som anhöriga. Rätten till ett tryggt liv utan hot om att mista den livsviktiga medicinen, utan ständiga kränkningar.
 Det går inte att växa, går inte att kliva ur narkomanidentiteten om man hela tiden blir misstänkliggjord, hela tiden möts av förakt och får kastat på sig att man är en sämre sorts människa. Äcklig, dum, ful, nersmittad och inget värd. Föraktfulla blickar och plasthandskar på när dom möter dig.
 Det är ett friskhetstecken att inte vilja bli kränkt, ett friskhetstecken att inte låta sig förnedras.
Ulleråker vet det.
Vi vet det.
Alla som sitter med kunskapen vet det.
Och nog är det väl på tiden att okunskapen får vika sig för dom kunniga.
Lika rätt till liv, fullvärdiga kärleksfulla liv.
Kunskap och kärlek.
Om inte annat så för att två underbara människor ska kunna bli föräldrar. 
 
               

Jag har en vän, en väldigt nära vän som hela livet hållt på att dö. Att se någon man bryr sig om, ja faktiskt älskar, trasas sönder av livet och sig själv, sina egna helt onödiga demoner, planterade och ivrigt vattnade av andra. Att se alla dessa själsliga, känslomässiga och intellektuella möjligheter dränkas i alkohol och pulver. Att se fysiken förfalla mer och mer, det ansikte, dom drag som en gång så känsliga, så  vackra, falla sönder till oegenkänlighet och hela denna underbara kärleksfulla människa höra hemma på en bänk, i parken tillsammans med dom andra som inte heller finns. Dom andra som ingen känner, inte räknar med, inte vill veta av. Det gör så jävla ont. Att stå där och vilja ge allt men kunna inget, gör så jävla ont .Och jag förbannar alla dessa onda män, alla dessa onda kvinnor, som så grundligt knäckt ett liv, att det en dag är försent. Och försent är för alltid, som en annan älskad vän, en gång sa till mig. Försent kommer aldrig tillbaka. Men det kommer igen och igen och igen, för alla dessa alltför goda, alltför vackra, allför känsliga att slå tillbaka. Som så många människor, också "riktiga" vanliga, normala människor, gör så illa. För att sedan bara fortsätta och den enda blick dom kastar bakåt är den föraktfulla mot bänken, där deras före detta elev, granne, patient, kompis, syster, son eller partner sitter tillsammans med alla dessa övriga, som inte finns. Knycker på nacken och tycker att dom är så förmer, så mycket bättre, så mycket mer värda. Dom är ju riktiga männikor!
Och jag hatar dom.
Hatar dom för vad dom gjort min vän. Min vackra vän som är försent. 
För många onda människor.
För fega, för mycket, för ofta, för ont.
Åh, gud vad jag hatar dom!

Kan inte sova. Eller jo sova kan jag alltid. Har jag tio minuter på en hård plasrstol i väntrummet hos vetrinären kan jag bara sluta ögonen och låta mig själv somna in. En väldigt bekväm egenskap som jag minns att en del av mina arbetskamrater på Securitas var rätt avundsjuka på. Och jag själv är väldigt tacksam över. Kanske en kvarleva från heroinet, vad vet jag, det är bara att tacka och ta emot. Särskilt om man som jag av värk vaknar ett antal gånger varje natt och måste kliva upp och röra på kroppen för att kunna somna om. 
Inatt är det inte fysisk värk utan mardrömmar som gör att jag vaknar hela tiden. Mardrömmar jag inte minns, bara känner skräcken i bröstet av. Skräcken och otryggheten.
Förr drömde jag ofta mardrömmar, nu kan jag göra det när jag skriver, när jag är riktigt inne i en bok och jag skriver visserligen på en ny nu men dom här mardrömmarna har inte alls med den att göra. Det här är akut realistisk otrygghet, rädslan över att förlora det hem som blivit så absolut livsviktigt för mig.
Jag har fått dåliga erfarenheter av människor under hela mitt liv, ibland har jag nästan trott att det står "Sparka på mig" i pannan eller någonting.  Men jag har ändå, eller kanske ännu mer därför, verkligen försökt lita på folk. Vilket sedan alltför ofta visat sig varit naivt och lett till att jag även haft otur bakåt under min tid som skrivande och därför idag sitter i en katastrofal ekonomisk sitts. 
Och nu är det nytt igen. Nytt förlag, nya människor, nytt förtroende och förhoppningsvis nya erfarenheter. Allting, hela mitt liv och allt det jag vill leva med, hänger på hur fortsättningen blir. Jag har skrivit klart den här serien som dessutom innehåller så mycket av mig själv, av mitt liv och allt det som format mig till den jag är. 
Nu har jag lämnat den ifrån mig. Andra människor sitter med mitt liv, mitt gamla liv och min framtid i sina händer.
Och dom är jag utelämnad till.  
Otryggheten och den skräck den för med sig har alltid varit mitt värsta spöke. Det jag fått jobba hårdast med att klara av. Nu är Jag trygg i mig själv och det är få saker som kommer åt mig, få människor som lyckas göra mig illa. Men det här med gården, min lilla minigård, hem till så många förut hemlösa individer, förutsättningen för det liv jag behöver leva för att må bra och kunna försörja mig som jag vill. Det är min känsliga punkt. Jag är livrädd att förlora det hem som blivit det jag för första gången i mitt liv kunnat kalla mitt eget. Det som för mig står för allt värt att leva för och själva vissheten att det till stora delar ligger utom min kontroll gör mig faktiskt skräckslagen. 
Jag är trygg med mig själv, jag litar på mig själv men jag har fan så svårt att lita på andra. Så många av alla dessa "riktiga" icke missbrukande människor som kommer i min väg bekräftar mina gamla dåliga erfarenheter och det gör mig otrygg. Vore inte så många, så fega, skulle inte ondskan och ohedern kunna styra över oss.
Men det är dom.
Och det gör den.
Därför sover jag dåligt.
Men en dag ska jag ha människor omkring mig som jag törs somna för och då kommer jag kunna sova lika bra i mitt eget hem, i min egen säng, som jag gör på en plaststol hos veterinären.