Aftonbladet igår.
Läs artikeln här!
Utkast: Filmscener från "I skuggan av värmen"
Först vill jag tacka för alla mejl och tala om att det finns ett par jag inte lyckats svara på. Vet inte varför men om ni skickar igen ska jag försöka på nytt.
Igår fick jag en dvd med scener från filmatiseringen av "I skuggan av värmen". Jag ska ärligt erkänna att jag inte trodde på den när jag läste manuset, jag vet inte hur många manus jag har sågat och så även det här.
Nu kan jag bara på det ödmjukaste ta tillbaka och efter de scener jag sett ge alla medverkande i projektet all kredit i världen. Jag förstår inte det här med film, producenten Anna Croneman gör det och jag är tacksam att hon brunnit så mycket för just det här att hon fortsatt att slita och kämpa trots alla motgångar och brist på entusiasm från bl.a mig, så att det till slut nu efter flera år faktiskt blivit den film hon hela tiden velat göra.
Att se dom här scenerna är att kastas tillbaka. Tillbaka till det desperata suget, ångesten, självdestruktiviteten och det förtvivlans mörker det bär med sig. Men också till ömheten, den villkorslösa kärleken och en närhet jag inte upplevt sedan dess, en närhet desto mer påtaglig med döden hela tiden så tätt inpå. Att aldrig veta...är det här sista gången? Sista blicken, sista ordet, den försiktiga beröringen, dom sorgsna ögonen... Och vi hade alla redan mist så¨mycket. Det enda vi hade kvar var varandra och det skydd heroinet gav oss, skydd mot människorna, sorgen och den grymhet vi som väldigt unga inte kunnat klara oss ifrån.
Skådespelarna gestaltar det här så väl, så otäckt väl och Jag skäms över att inte minnas deras namn. När jag ser huvudrollsinnehavarens ansikte, hennes blick, ögonen och sättet hon rör sig på, allt det som inte sägs, inte görs, bara är... så ser jag min egen spegelbild för tio år sedan.
Tio år och en väg som inte var möjlig.
Jag vet inte hur hon gör, hur dom gör, alla dom som stod så nära, var så viktiga, själva livet just då...
Och han som blev vägen ut. Han som genom sin kärlek gjorde det omöjliga möjligt. Den villkorslösa kärleken från någon som var hel nog att fixa livet utan skydd. Våga stanna upp, våga älska, leva, känna...
Våga lita på.
Jag vet inte hur dom gör men deras samspel, deras gestaltning känns så riktig, så äkta att jag får svårt att värja mig. Dom är där, jag är där och det gör så satans ont!
Allt det som var, allt det han var.
Och det som sedan blev...
Jag vet att jag kan uppfattas som onaturligt oberörd eller t.o.m kall, jag skrattar gärna åt sådant jag kanske borde gråta över och jag har lätt att bara klippa bort folk ur mitt liv om dom visat sig oschyssta på något för mig viktigt vis. Förut var jag hudlös, då grät jag och stannade kvar. Men jag har mist så mycket, mist det vackraste jag hade, det enda jag någonsin litat på och väldigt lite kan komma åt mig nu. Ganska ofta tvivlar jag på att allt det där underbara, hela den enorma kärleken, allt det vi hade... någonsin har funnits.
Men ändå, när jag sitter här i våran soffa med Gretas huvud i knät, en tung schäfernos på foten, två spinnande katter över ena armen och ser Erik och Eva på min egen tvskärm blåser tvivlet bort som damm på gatan, tårarna rinner och jag vet att det jag upplevt är sant.
Igår fick jag en dvd med scener från filmatiseringen av "I skuggan av värmen". Jag ska ärligt erkänna att jag inte trodde på den när jag läste manuset, jag vet inte hur många manus jag har sågat och så även det här.
Nu kan jag bara på det ödmjukaste ta tillbaka och efter de scener jag sett ge alla medverkande i projektet all kredit i världen. Jag förstår inte det här med film, producenten Anna Croneman gör det och jag är tacksam att hon brunnit så mycket för just det här att hon fortsatt att slita och kämpa trots alla motgångar och brist på entusiasm från bl.a mig, så att det till slut nu efter flera år faktiskt blivit den film hon hela tiden velat göra.
Att se dom här scenerna är att kastas tillbaka. Tillbaka till det desperata suget, ångesten, självdestruktiviteten och det förtvivlans mörker det bär med sig. Men också till ömheten, den villkorslösa kärleken och en närhet jag inte upplevt sedan dess, en närhet desto mer påtaglig med döden hela tiden så tätt inpå. Att aldrig veta...är det här sista gången? Sista blicken, sista ordet, den försiktiga beröringen, dom sorgsna ögonen... Och vi hade alla redan mist så¨mycket. Det enda vi hade kvar var varandra och det skydd heroinet gav oss, skydd mot människorna, sorgen och den grymhet vi som väldigt unga inte kunnat klara oss ifrån.
Skådespelarna gestaltar det här så väl, så otäckt väl och Jag skäms över att inte minnas deras namn. När jag ser huvudrollsinnehavarens ansikte, hennes blick, ögonen och sättet hon rör sig på, allt det som inte sägs, inte görs, bara är... så ser jag min egen spegelbild för tio år sedan.
Tio år och en väg som inte var möjlig.
Jag vet inte hur hon gör, hur dom gör, alla dom som stod så nära, var så viktiga, själva livet just då...
Och han som blev vägen ut. Han som genom sin kärlek gjorde det omöjliga möjligt. Den villkorslösa kärleken från någon som var hel nog att fixa livet utan skydd. Våga stanna upp, våga älska, leva, känna...
Våga lita på.
Jag vet inte hur dom gör men deras samspel, deras gestaltning känns så riktig, så äkta att jag får svårt att värja mig. Dom är där, jag är där och det gör så satans ont!
Allt det som var, allt det han var.
Och det som sedan blev...
Jag vet att jag kan uppfattas som onaturligt oberörd eller t.o.m kall, jag skrattar gärna åt sådant jag kanske borde gråta över och jag har lätt att bara klippa bort folk ur mitt liv om dom visat sig oschyssta på något för mig viktigt vis. Förut var jag hudlös, då grät jag och stannade kvar. Men jag har mist så mycket, mist det vackraste jag hade, det enda jag någonsin litat på och väldigt lite kan komma åt mig nu. Ganska ofta tvivlar jag på att allt det där underbara, hela den enorma kärleken, allt det vi hade... någonsin har funnits.
Men ändå, när jag sitter här i våran soffa med Gretas huvud i knät, en tung schäfernos på foten, två spinnande katter över ena armen och ser Erik och Eva på min egen tvskärm blåser tvivlet bort som damm på gatan, tårarna rinner och jag vet att det jag upplevt är sant.
apropå
Jag finns på facebook om någon vill vara min vän där. Det går nog snabbare än för mig att lära mig, skulle jag tro.
Efter mycket om och men
Efter mycket om och men har jag till slut åtminstone lyckats ta mig in i min egen dator (som jag hatar) och jag vill först av allt tacka för dom vänförfrågningarna jag har fått. Tyvärr har jag inte lyckats lära mig hur jag gör för att bekräfta än men det kommer om ni bara har lite tålamod. Ärligt talat kan jag ingenting av det här men min intention är att lära mig så att jag äntligen ska kunna ha en vettig kontakt med mina läsare (och andra som vill). Jag hoppas få lite inlägg och kanske frågor från er, så ska jag göra mitt bästa för att lära mig bloggandet och behärska datorn. Det är en helt annan grej än att sitta för sig själv och skriva böcker, lite läskigt men roligt också med direktkontakt så här. Om det blir någon.
Nu ska jag ut med hundarna som ligger runt fötterna på mig och tycker att jag är tråkig och samtidigt befria min fjorton veckors lilla Maincoonkatt från en intensiv och blöt uppvaktning från Lancashire heelertiken Greta som på eget bevåg adopterat henne till sin valp. Hundar är bra korkade Ibland.
Nu ska jag ut med hundarna som ligger runt fötterna på mig och tycker att jag är tråkig och samtidigt befria min fjorton veckors lilla Maincoonkatt från en intensiv och blöt uppvaktning från Lancashire heelertiken Greta som på eget bevåg adopterat henne till sin valp. Hundar är bra korkade Ibland.
