Okunskapen
Min dotter som har en ganska stark integritet och är känslig för den där nedlåtande behandlingen som barn så ofta blir utsatta för, älskar henne. Och varje gång jag ser dom två tillsammans, tänker jag på hur sorgligt det är att hon, min vän inte kan få egna barn. För det kan hon inte. Inte därför att det är något fysiskt eller biologiskt fel på henne, eller på hennes partner. Dom har levt ihop i många, många år och han är en lika mjuk och underbar människa som hon. Jag har svårt att tänka mig ett par som skulle bli mer kärleksfulla föräldrar eller lyckas ta vara på sina barns uppväxtår på ett bättre vis än dom två. Och ändå så kan dom inte. Kan inte på grund av att dom går på subutex och har en läkare som vägrar samarbeta med nedtrappningar och annat som ska till under en eventuell graviditet. Han vägrar för övrigt samarbeta överhuvudtaget och har alltid gjort så. Att byta mottagning hjälper inte då mottagningarna samarbetar med varandra och har likartat syn på sina patienter.
Det är nämnligen den synen det hela handlar om. Vi som en gång blivit beroende av heroin och nu går eller vill gå på subutex eller metadon är en sämre sorts människor i dessa mottagningars ögon. En sämre sorts människor som inte förtjänar ett fullvärdigt liv, eller ett liv alls för den delen. Att en gång ha blivit beroende av heroin kan möjligtvis i deras ögon förlåtas och kanske även det, att lägga av, växa, klara sig själv och betala in skatt som andra riktiga människor. Kanske... om du samtidigt är noga med att fortsätta huka, fortsätta skämmas över dig själv och ditt gamla missbruk, över allt du kostat samhällets hederliga skattebetalare och om du fördömmer alla dom andra. Alla gamla vänner, som blev kvar, som inte kom igenom nålsögat eller gång på gång pressats tillbaka genom det. Helst ska du också så fort tillfälle ges förneka din bakgrund, alternativt fördömma den du var och prisa beroendevården för att den varit god och tålmodig nog att rädda ditt förtappade liv.
Men står du upp, vågar du stå upp som den person du är, jobba, betala in din skatt och anse dig själv som lika god som vem som helst, har du fräckheten att kräva samma respekt som andra "riktiga" människor och tycker du att det är fel att du ska behöva dra ner byxorna inför andra främmande män och kvinnor, i ett rum fullt med speglar bl.a i "skinkhöjd" så att dom ser ordentligt att urinstrålen verkligen kommer från den kroppsöppning den ska. Tycker du det är fel att bli förnedrad så år efter år efter år, resten av livet för att få den medicin du behöver. Då blir du inte förlåten.
Då blir du aldrig någonsin förlåten och naturligtvis inte accepterad heller.
Mina vänner, det här paret, har haft subutex i nästan tio år nu. Tio år utan några återfall.
Dom är båda två fullt fungerande människor och dom har i alla dessa år tagit all den skit det innebär för att få ha sitt subutex kvar. Dom har lämnat sina urinprov både till mottagningen och dom egenbekostade till trafikverket, 30 000 kr per år, man kan åka på att lämna för att bevisa att man är drogfri och därmed få behålla sitt körkort. Ingen av dom har någonsin torskat för en trafikförseelse men båda var dumma nog att vara ärliga när dom fyllde i något papper.
Dom har gått på alla smällar, hukat, rest sig och stretat vidare i ett samhälle som ser ner på dom. Ett samhälle där det inte finns någon hjälp att få, fyllt med människor onda nog att en gång ha fått heroinet att framstå som den enda uthärdliga vägen. Dom har stått ut med allt detta och mycket mer därtill och dom har gjort det för varandra. Dom la av och gick igenom hela det helvetet, dom har fortsatt på den vägen, härdat ut all förnedring, all skit och hela jävla hopplösheten.
För kärleks skull...
En kärlek som räckt från helvete till helvete och fortfarande lever.
För att dom älskar varandra...
För att dom vill ge den andra livet. Ett bättre, riktigare, ett liv värt att leva. Någonting skapat utav dom två, av deras kärlek och dom har hela tiden klamrat sig fast vid den tron. Tron på kärleken, på varandra, tron på att någon gång måste förnedringen ta slut, någon gång måste dom släppa in oss. Någon gång...
Men det gör dom inte. Alla dessa läkare, sjuksköterskor och övrig personal, alla dessa människor med sina fördömmande elaka ögon. Dom kommer aldrig släppa in någon av oss. För dom vill inte! Vi är en sämre sort i deras ögon, en sämre sort som dom inte vill se, inte vill samarbeta med, inte vill väl.
Mig veterligt är det bara Ulleråker som ser oss som riktiga människor, Ulleråker som en gång startade det första metadonprojektet i sverige och alltså sitter med den största och längsta erfarenheten. Men som också ständigt blir utsatta för förtal och lögner från övriga projekt och beroendemottagningar.
Varför är det så här? Varför gör alla dessa läkare så här? Och hur är det möjligt att det får fortgå?
Jag vet inte men jag tycker det är dags att vi allihop som är beroende av dessa mottagningar och då menar jag inte bara vi som har eller vill ha metadon och subitex, utan alla som är beroende och berörda av deras handlingar. Anhöriga, barn, föräldrar, partners, vänner, chefer, arbetskamrater och så vidare, ställer oss upp och gör gemensam sak. Det är på tiden att vi går ihop och kräver vår rätt som människor, rätten till våra liv, beroende som anhöriga. Rätten till ett tryggt liv utan hot om att mista den livsviktiga medicinen, utan ständiga kränkningar.
Det går inte att växa, går inte att kliva ur narkomanidentiteten om man hela tiden blir misstänkliggjord, hela tiden möts av förakt och får kastat på sig att man är en sämre sorts människa. Äcklig, dum, ful, nersmittad och inget värd. Föraktfulla blickar och plasthandskar på när dom möter dig.
Det är ett friskhetstecken att inte vilja bli kränkt, ett friskhetstecken att inte låta sig förnedras.
Ulleråker vet det.
Vi vet det.
Alla som sitter med kunskapen vet det.
Och nog är det väl på tiden att okunskapen får vika sig för dom kunniga.
Lika rätt till liv, fullvärdiga kärleksfulla liv.
Kunskap och kärlek.
Om inte annat så för att två underbara människor ska kunna bli föräldrar.
Kan bara hålla med dig. Som mamma kämpar jag o strider. Har gjort så i 9 år. Många vänder ryggen, inte bara samhället, myndigheter utan tom släkt. Men jag fortsätter min kamp för min son o alla andra som är i ett beroende. ALLA har rätt att mötas med respekt ! Kärlek, respekt o värdighet. ALLA äger rätten till ett värdigt liv, deras,allas egna liv.
Så många människor som blir kränkta. Fy fan !
Följer din blogg o har nu läst 4 av dina 5 böcker. Ska hämta den 5.e i morgon.
Kramar till dig o alla andra som behöver det.
Så djävla sant.
Vårdkaka
1 st Antabus
2 st Valium
Hibernal efter behov
Detta blandas med några väl valda ord
och en skvätt vichyvatten.
Behandlingen upprepas fyra till fem dagar
beroende på hur fort kakan jäser.
Viktigt är också att man inte
utsätter den för frisk luft.
När kakan är färdigjäst
vänder man ut och in på den ett par gånger.
Sedan strör man lite Antabus över den,
så behåller den sin fina form ytterligare ett par dagar.
Detta är ett gammalt beprövat recept
som sällan eller aldrig håller i längden.
Men ändå bakas tusentals varenda dag,
utan att någon ifrågasätter receptet.
visst är det så som du beskriver,och man slutar aldrig att förundras,vi lever på 2000-talet och människor är trångsynta elaka och fördömande,tycker att nån gång borde stämplen vara borta men har man en gång fått den sitter den där.
varit grön i snart 18 år (inte heroin)men kan fortfarande få kommentarer och jag blir så trött på sånt.Jag jobbar ,betalar skatt bryr mig om andra människor ,tar hand om mina bern ja allt man ska göra som en god medborgare men ändåså ligger stämplen där som en mörk skugga.Tack för att du belyser det och drar till ljuset vad tror folk egentligen? inte f..n blir gröna med den attityden i samhället ,nej man orkar en liten bit sen faller dom flesta igenom igen pga ett hårt och cyniskt samhälle med en fruktansvärd människosyn.man söker sig till dom som förstår och då är men på ruta noll igen
ja det är dessvärre så det ser ut på de flesta mottagningar i landet och det är för jävligt rent ut sagt. De ska vara professionella och arbeta inom vården i möte med människor, så jag begriper inte hur man kan ha en sån attityd. Det var det första jag fick lära mig när jag utbildade mig inom missbruksvården, att aldrig vara dömande, fördömande och att aldrig kränka en patient/klient. Att ha en öppen och hjälpande attityd, att alltid se till patientens bästa osv. Och dessvärre så smittar denna attityd,detta fördömande och detta förakt mot oss missbrukare ut till stora delar av samhället, stora grupper. Och det är mycket av det som jag håller på att brottas med i halmstad också, här e inte mottagningen något problem, personalen där e jättefina och ser oss som vilken patient som helst. Däremot alla föreningar, politiker, samhället i stort som mot bättre vetande styrs av moraliska aspekter enbart och inte bryr sig ett skit om att medicinen vi tar är lika livsuppehållande som hjärtmedicinen jag tar, jag fattar inte hur människor kan ställning emot ett läkemedel som räddar liv, ta ställning emot en behandling som räddar liv och är baserad på evidens, hur kan man ta ställning emot ett preparat som hjälper mig att stå emot missbruket. Jag fattar inget. Jag satt häromdagen på ett föreningsrådsmöte i Halmstad med nästan enbart motståndare till LAB, men jag tycker ändå att jag lyckades slå hål på alla deras argumwent till varför de är emot LAB och sprutbyte. De som var där var KRIS,FMN, VågaVa,LÄNKEN,RIA.
Frågan om graviditet blir jag inte klok på, min sambos syster blev gravid under sin subutexbehandling, födde en fullt frisk liten pojke som idag är 1 år gammal utan några som helst problem.
Måtte jag aldrig bli en sån sjukskøterska, som førdømer.
Hej, hej.. Min syster blev gravid då hon haft Subutex i ca.15mån. Hon fick jättebra backning fr. kliniken, läkare, barnmorskor mfl. Det var inte tal om att trappa ner el. något sådant. De enda som satte sig emot var Soc. Det gjordes en anmälan till Barn o Fam, som satte i gång en utredning på deras stora pojk. Han hade dessutom fått flytta hem 6 mån tidigare. Men d hade styrkan att ta sig igenom detta. Gustav föddes 14 dagar senare än planerat, trots att alla sa att det kunde komma tidigre. Han uppvisade inga tecken på abstinens o de åkte hem efter 3 dagar. Han är i dag snart 14 mån. Utvecklas på samma nivå som alla andra barn. Just nu håller han på att lära sig prata o vilken dag som helst går han utan stöd. Detta trots att soc. hade läst i Fass att Subutex kan skada fostret.Men min syster o hennes famij hade visst turen att tillhöra en klinik som är stöttande o positiva. Var i riktlinjerna fr Soc. styrelsen står det att man inte får skaffa barn om man har underhållsbehandling?? Kram
tuvärr är det den verklighet lemetliget intresset på probblemet, beroenedet som anses vara intressant och som sammanknyts till värderingar i form av identitet. vem är personen bakom beroende sjukdomarna?
tack för att du delar så modigt dina tankar med oss andra levande..../arbetslös socionom
Har liknande problem på mitt team.
Varför är det så här?
Hej Lotta! Fick tag i en gammal tidning idag på jobbet och läste där om dig. Hade ej hört talas om varken dig eller dina böcker tidigare. Glad att jag funnit din blogg! :o)
Du skriver här "Det är ett friskhetstecken att inte vilja bli kränkt, ett friskhetstecken att inte låta sig förnedras." Och jag tackar dig för de orden. Känner också att det är sant. Jag fastnade inte i något drogberoende tack och lov, men jag fastnade i dysfunktionella förhållanden med missbrukare = förnedran.
Tack för att du finns!
Om ni har sådana problem med missbruksvården kanske ni ska ta en titt på den i Linköping. JAG har fått precis allt jag kan få i hjälp och backning därifrån och jag "ser" inte era problem alls. Jag har heller inte haft några invändningar vad gäller att lämna prov och så för själva missbrukandet är för mig mer förnedrande än att visa "ballen" i en spegel. Då jag va aktiv så gjorde jag betydligt mer skamfyllda och nedvärderande saker än så.....
Att anpassa sig efter det "normala" är ju som bekant jäkligt svårt för fd missbrukare och då faller man tillbaka och gnäller hit och dit om att läkare säger si eller så. Efter 10 år på subutex tycker i alla fall jag att det känns som om det vore dags att trappa ner på det hela istället för att bara gnälla.
