FLYTT
Jag har flyttat bloggen till
http://www.lottathell.se/
för att få större kontroll och frihet.
http://www.lottathell.se/
för att få större kontroll och frihet.
Till en början kanske det kommer att se tomt ut, men jag hoppas att den hemsidan kommer att växa och att jag kan hålla den kontakten jag vill med mina läsare.
Till en början kommer också min man, Zoran att sköta inläggen, eftersom jag för tillfället håller på med en helt ny romansvit och är inne i en intensiv skaparprocess och då KAN jag inte störas av något annat.
Jag vill be alla mina läsare och besökare på bloggen om ursäkt för två saker:
Att mina böcker inte har funnits tillgängliga i den omfattning de har efterfrågats. Förhoppningsvis kommer det att bli ändring på det så småningom. Det är allt jag kan säga om den saken för tillfället.
Att jag inte har skrivit på bloggen och svarat på era inlägg. Förklaringen till det har jag redan nämnt plus att det har hänt en del saker sista tiden som förhindrat mig från att skriva här.
Ni som läst bloggen tidigare vet att jag verkligen HATAR datorer och internet, men på den nya bloggen ska jag verkligen försöka att hålla er alla uppdaterade med vad som händer. Under tiden har jag lämnat fullt förtroende till min man Zoran att förmedla det jag har att säga.
Tack ska ni ha och välkomna till
http://www.lottathell.se/
Lotta
Porträtt
Sommar och fullt upp med en massa olika mer eller mindre spännande projekt. Mitt upp i allting ska en del intervjuer hinnas med. Häromdagen var Eva Axelsson från Eskilstunakuriren. Det var en bra intervju och den kommer publiceras nån gång i augusti.
Under efterarbetet med intervjun behövde Eva komplettera en del saker och frågade bland annat:
"Du har inte mycket till övers för missbruksvården. Vad måste hända?"
Mitt svar:
Vad gäller vården av beroende i Sverige utgår den ifrån, och speglar samhällets attityder gentemot narkotikaanvändare. Så det är inte i första hand vården av de som är beroende jag är kritisk mot, utan samhällets - både på strukturell och individuell nivå - syn på beroende människor. I Sverige sprids och inpräntas redan hos små barn uppfattnningen att knarkare är undermänniskor, parasiter som tär på samhällskroppen och vägrar ta personligt och kollektivt ansvar. Knarkare ses som lata lögnare som inte vill sluta knarka, eller i bästa fall inte inser sitt eget bästa. För detta ska de straffas. Alltså, vården av beroende bygger i allra största utsträckning på penalism, repression och sadism. Inte på att hjälpa människor som lider till ett värdigt liv.
Om vi ändå måste tala om bristerna i själva vården är det framför allt den beroendes exklusion från sin egen behandling som är skrämmande. Eftersom patienten/klienten bara är ute efter att knarka mer, ljuger, manipulerar och stjäl hon/han, och i bästa fall vet hon/han inte sitt eget bästa. Därför är det personalen som är den som bestämmer hur patienten mår, vad patienten behöver, och i princip alla andra aspekter av patientens liv. Att tro att en nyutexaminerad 23-årig socionom med ringa erfarenhet av livet bättre vet vad en 46-åring som knarkat i kanske 30 år och har ett par misslyckade behandlingsförsök bakom sig behöver för behandling är absurt.
Det stora mantrat i denna kultur är "Drogfrihet till varje pris", om patienten i denna jakt går under och dör är inte så noga - hon/han har ju sig själv att skylla. Drogfrihet låter ju förvisso rimligt och eftersträvansvärt, men realiteten är oftast att soc.handläggarna inte kan erbjuda så mycket mer än hänvisning till avgiftningen - en vecka, tio dar senare är klienten visserligen "drogfri", men vad händer sen? En snabb överdos och ond bråd död är oftast resultatet av sådana huvudlösa avgiftningar i "drogfrihetsjakten".
Samtidigt som man alltså gapar om den beroendes brist på ansvar när hon/han ifrågasätter den rekomenderade vården, har man redan tagit bort alla möjligheter till ansvar, inflytande och delaktighet i den egna vården. De gånger klienten ändå "går med" på nån slags behandling - ofta under hot om repressalier som tvångsvård, indraget existensminimum och liknande påtryckningsmedel - för klienten vet ju inte sitt eget bästa - och får ett symtomgenombrott, ett s.k. återfall, tror du att behandlaren då tar på sig ansvaret för det? Kanske säger, "nej jag hade nog fel, den här behandlingen passar nog inte för min klient?" Tror du det? Välkommen till knarkarens verklighet: Hon/han var inte tillräckligt "motiverad", och skrivs ut från den behandling hon/han ändå har, blir av med soc.medel, träningslägenhet osv.
Under efterarbetet med intervjun behövde Eva komplettera en del saker och frågade bland annat:
"Du har inte mycket till övers för missbruksvården. Vad måste hända?"
Mitt svar:
Vad gäller vården av beroende i Sverige utgår den ifrån, och speglar samhällets attityder gentemot narkotikaanvändare. Så det är inte i första hand vården av de som är beroende jag är kritisk mot, utan samhällets - både på strukturell och individuell nivå - syn på beroende människor. I Sverige sprids och inpräntas redan hos små barn uppfattnningen att knarkare är undermänniskor, parasiter som tär på samhällskroppen och vägrar ta personligt och kollektivt ansvar. Knarkare ses som lata lögnare som inte vill sluta knarka, eller i bästa fall inte inser sitt eget bästa. För detta ska de straffas. Alltså, vården av beroende bygger i allra största utsträckning på penalism, repression och sadism. Inte på att hjälpa människor som lider till ett värdigt liv.
Om vi ändå måste tala om bristerna i själva vården är det framför allt den beroendes exklusion från sin egen behandling som är skrämmande. Eftersom patienten/klienten bara är ute efter att knarka mer, ljuger, manipulerar och stjäl hon/han, och i bästa fall vet hon/han inte sitt eget bästa. Därför är det personalen som är den som bestämmer hur patienten mår, vad patienten behöver, och i princip alla andra aspekter av patientens liv. Att tro att en nyutexaminerad 23-årig socionom med ringa erfarenhet av livet bättre vet vad en 46-åring som knarkat i kanske 30 år och har ett par misslyckade behandlingsförsök bakom sig behöver för behandling är absurt.
Det stora mantrat i denna kultur är "Drogfrihet till varje pris", om patienten i denna jakt går under och dör är inte så noga - hon/han har ju sig själv att skylla. Drogfrihet låter ju förvisso rimligt och eftersträvansvärt, men realiteten är oftast att soc.handläggarna inte kan erbjuda så mycket mer än hänvisning till avgiftningen - en vecka, tio dar senare är klienten visserligen "drogfri", men vad händer sen? En snabb överdos och ond bråd död är oftast resultatet av sådana huvudlösa avgiftningar i "drogfrihetsjakten".
Samtidigt som man alltså gapar om den beroendes brist på ansvar när hon/han ifrågasätter den rekomenderade vården, har man redan tagit bort alla möjligheter till ansvar, inflytande och delaktighet i den egna vården. De gånger klienten ändå "går med" på nån slags behandling - ofta under hot om repressalier som tvångsvård, indraget existensminimum och liknande påtryckningsmedel - för klienten vet ju inte sitt eget bästa - och får ett symtomgenombrott, ett s.k. återfall, tror du att behandlaren då tar på sig ansvaret för det? Kanske säger, "nej jag hade nog fel, den här behandlingen passar nog inte för min klient?" Tror du det? Välkommen till knarkarens verklighet: Hon/han var inte tillräckligt "motiverad", och skrivs ut från den behandling hon/han ändå har, blir av med soc.medel, träningslägenhet osv.
Vår Tid
Lotta sa till mig att hjälpa henne med bloggen, och eftersom jag älskar henne varken kan eller vill jag säga nej.
Hon hälsar och tackar alla bloggbesökare och läsare för ert tålamod i hennes långvariga bloggfrånvaro och att hon inte svarat på era kommentarer eller haft möjlighet att uppdatera bloggen, vilket hon beklagar.
Lotta har haft fullt upp, både med arbete med böckerna och filmen och privat.
En anledning till att hon inte kunnat delta i den omfattning hon velat är svåra samarbetsproblem med förlaget som bland annat beror på att det inte exponerat böckerna på det sätt som de förtjänar och som Lotta vill, och därför inte varit tillgängliga i handeln som tidigare. Hon har tagit hjälp för att lösa det och hon vi hoppas att det ska bli till det bästa för hennes läsare.
Hon jobbar också på några andra spännande projekt som jag vet att ni bara kommer att älska!
Planerna är att flytta den här bloggen till en egen hemsida med större möjligheter.
Tanken är att den kommer upp i augusti-september, och då hoppas vi kunna få med innehållet härifrån och Lottas svar på era frågor. Hoppas att ni kan hålla er så länge.
Återigen, tack för ert tålamod och ursäkta frånvaron.
SANT
Zoran Lovrenčić
Hon hälsar och tackar alla bloggbesökare och läsare för ert tålamod i hennes långvariga bloggfrånvaro och att hon inte svarat på era kommentarer eller haft möjlighet att uppdatera bloggen, vilket hon beklagar.
Lotta har haft fullt upp, både med arbete med böckerna och filmen och privat.
En anledning till att hon inte kunnat delta i den omfattning hon velat är svåra samarbetsproblem med förlaget som bland annat beror på att det inte exponerat böckerna på det sätt som de förtjänar och som Lotta vill, och därför inte varit tillgängliga i handeln som tidigare. Hon har tagit hjälp för att lösa det och hon vi hoppas att det ska bli till det bästa för hennes läsare.
Hon jobbar också på några andra spännande projekt som jag vet att ni bara kommer att älska!
Planerna är att flytta den här bloggen till en egen hemsida med större möjligheter.
Tanken är att den kommer upp i augusti-september, och då hoppas vi kunna få med innehållet härifrån och Lottas svar på era frågor. Hoppas att ni kan hålla er så länge.
Återigen, tack för ert tålamod och ursäkta frånvaron.
SANT
Zoran Lovrenčić
OBS! Filmpremiär
Filmen I skuggan av värmen har biopremiär den 20 Mars 2009
Datorhaveri
Jag tror inte det är meningen att jag ska skriva på den här bloggen, nu har min dator total havererat den fungerar inte överhuvudtaget, skriver detta genom min bästa vän Annika. Måste köpa en ny vilket p.g.a. min nuvarande ekonomiska situation tyvärr kan dröja ett tag. Ni får gärna fortsätta att skriva undertiden, jag kommer gå in via Annika och läsa. Tyvärr kan inte jag skriva hela texter genom någon annan, har väldigt stort behov av ensamhet när jag skriver. Jag vet att jag varit hopplös under en lång tid och jag tackar er av hela mitt innersta för erat tålamod och allt stöd jag får.
Måste också passa på att lägga in ett stort extra tack till alla er som var på Örebrostadsbibliotek kvällen den 18/11, ni var fantastiska och det var underbart att få läsa för er. Har få gånger i mitt liv kännt mig så uppskattad.
Öron, hals och bihåleinflammation
Trodde verkligen jag var på väg tillbaka men blev naturligtvis jätte sjuk istället. Är fortfarande sängliggandes mellan allt det nödvändiga. Har en underbar kompis som läser upp era kommentarer för mig och även hjälper mig att skriva in detta.
Själv är jag både för mosig i huvudet och för ljuskänslig för att klara av att skriva. Men känner mig genast lättare av era kommentarer ja till och med mindre snorig och lovar att så fort jag någonsin kan är jag tillbaka igen.
Och Magnus... jag blir gråtfärdig och helt ordlös.
Att ni alla finns och känner det ni känner för mina böcker och mig är så stort att jag bara är... ordlös.
Ni är min villkorslösa kärlek.
Tidsbrist
På grund av tråkiga omständigheter har jag inte haft möjlighet att skriva på bloggen under en tid men hoppas nu kunna komma igång igen. Tack för erat tålamod och alla kommentarer, blir glad varje gång jag går in.
Anne Skåner
Jag har aldrig någonsin blivit inbjuden till något möte med hasselafolk varken i stockholm eller någon annanstans!
I mina öron låter det som en typisk smutskastande hassela lögn. För övrigt vad det gäller dina synpunkter på Nyansfors och hassela idag hänvisar jag dig till mitt tidigare inlägg under rubriken hassela.
I mina öron låter det som en typisk smutskastande hassela lögn. För övrigt vad det gäller dina synpunkter på Nyansfors och hassela idag hänvisar jag dig till mitt tidigare inlägg under rubriken hassela.
Hassela
Som svar till Sanne och Elin
Jag vet inte med mig ha påstått någonstans att jag vet hur hasselapedagogiken fungerar idag. Men visst får jag en del rapporter, mest brev men även personliga från nyligen intagna, föräldrar till intagna, fd personal och personal som säger sig vilja sluta men inte klarar av det pga påtryckningar, mobbing och rädsla för förtal från övrig personal och andra hasselakontakter. Sanningshalten i det dessa personer berättar för mig kan jag naturligtvis inte vara tvärsäker på då jag själv inte varit med men nog låter det skrämmande likt mina egna tjugo år gamla erfarenheter.
Något som verkar ännu vanligare idag än då är att många av ungdommarna som kommer till hasselakollektiven inte har några missbruksproblem men nu liksom då ofta blir tunga narkomaner efter dom lämnat kollektiven. Jag tror inte själv att jag skulle haft så allvarliga problem i vuxen ålder om jag inte blivit utsatt för hasselapedagogiken i tonåren. Dom var ohyggligt bra på att trycka in knarkaridentiteten i själen på en och är, som jag tycker det verkar, även det idag.
Så till frågan om hassela och hassela. Nianforskollektivet som jag bodde på var ett hasselakollektiv. Kollektivet drevs enligt hasselapedagogiken, dom ledare som hade utbildning var utbildade på hasselas kollektivledarutbildning på Forsa folkhögskola och dom hade älgeredskollektivet som något slags ledarkollektiv. Det fanns ganska många hasselakollektiv på åttitalet som var anslutna till något annat än hassela solidaritet, rns t.ex. Men dom var i praktiken lika mycket hasselakollektiv som franshammar, älgered, bäckaräng och övriga solidaritets anslutna kollektiv. Så gott som allting var likadant överallt, schema, regler, skola, arbete och naturligtvis pedagogiken. Nianforskollektivet umgicks nästan uteslutande med hasselasolidaritetskollektiv och hela den diskussionen om riktigt hasselakollektiv eller inte har enligt min fasta övertygelse enbart kommit upp som ett sätt för hassela att försöka skylla ifrån sig.
Det finns en bok skriven av kristian tillander och byggd på intervjuer av olika människor från en mängd olika kollektiv bl.a nianfors och franshammar. Det mest skrämmande som kommer fram i dessa intervjuer är just samstämmigheten. Det låter som att alla har varit på samma kollektiv under samma tidsperiod men i själva verket handlar det om många olika ställen under en tidsrymd av flera år.
Det säger rätt mycket om hur lika dessa kollektiv var oavsett om dom var anslutna till hasselasolidaritet eller inte, drevs privat eller var landstingsägda. Hasselapedagogiken var alltid hasselapedagogiken oavsett om kollektivet hette nianfors älgered eller franshammar
Och är det så att hassela i dag är annorlunda, varför tar dom då inte avstånd ifrån alla övergrepp som skett bakåt i tiden istället för att gå till angrepp mot alla som kritiserar dom?
Jag tycker fruktansvärt illa om hasselapedagogiken, den har förstört så många människors liv och vill dagens hasselamänniskor stå för något gott nu... Så har dom väldigt mycket att göra upp med.
Carina- jag kommer inte fram på din mejl, skicka den igen så ska jag svara.
Jag vet inte med mig ha påstått någonstans att jag vet hur hasselapedagogiken fungerar idag. Men visst får jag en del rapporter, mest brev men även personliga från nyligen intagna, föräldrar till intagna, fd personal och personal som säger sig vilja sluta men inte klarar av det pga påtryckningar, mobbing och rädsla för förtal från övrig personal och andra hasselakontakter. Sanningshalten i det dessa personer berättar för mig kan jag naturligtvis inte vara tvärsäker på då jag själv inte varit med men nog låter det skrämmande likt mina egna tjugo år gamla erfarenheter.
Något som verkar ännu vanligare idag än då är att många av ungdommarna som kommer till hasselakollektiven inte har några missbruksproblem men nu liksom då ofta blir tunga narkomaner efter dom lämnat kollektiven. Jag tror inte själv att jag skulle haft så allvarliga problem i vuxen ålder om jag inte blivit utsatt för hasselapedagogiken i tonåren. Dom var ohyggligt bra på att trycka in knarkaridentiteten i själen på en och är, som jag tycker det verkar, även det idag.
Så till frågan om hassela och hassela. Nianforskollektivet som jag bodde på var ett hasselakollektiv. Kollektivet drevs enligt hasselapedagogiken, dom ledare som hade utbildning var utbildade på hasselas kollektivledarutbildning på Forsa folkhögskola och dom hade älgeredskollektivet som något slags ledarkollektiv. Det fanns ganska många hasselakollektiv på åttitalet som var anslutna till något annat än hassela solidaritet, rns t.ex. Men dom var i praktiken lika mycket hasselakollektiv som franshammar, älgered, bäckaräng och övriga solidaritets anslutna kollektiv. Så gott som allting var likadant överallt, schema, regler, skola, arbete och naturligtvis pedagogiken. Nianforskollektivet umgicks nästan uteslutande med hasselasolidaritetskollektiv och hela den diskussionen om riktigt hasselakollektiv eller inte har enligt min fasta övertygelse enbart kommit upp som ett sätt för hassela att försöka skylla ifrån sig.
Det finns en bok skriven av kristian tillander och byggd på intervjuer av olika människor från en mängd olika kollektiv bl.a nianfors och franshammar. Det mest skrämmande som kommer fram i dessa intervjuer är just samstämmigheten. Det låter som att alla har varit på samma kollektiv under samma tidsperiod men i själva verket handlar det om många olika ställen under en tidsrymd av flera år.
Det säger rätt mycket om hur lika dessa kollektiv var oavsett om dom var anslutna till hasselasolidaritet eller inte, drevs privat eller var landstingsägda. Hasselapedagogiken var alltid hasselapedagogiken oavsett om kollektivet hette nianfors älgered eller franshammar
Och är det så att hassela i dag är annorlunda, varför tar dom då inte avstånd ifrån alla övergrepp som skett bakåt i tiden istället för att gå till angrepp mot alla som kritiserar dom?
Jag tycker fruktansvärt illa om hasselapedagogiken, den har förstört så många människors liv och vill dagens hasselamänniskor stå för något gott nu... Så har dom väldigt mycket att göra upp med.
Carina- jag kommer inte fram på din mejl, skicka den igen så ska jag svara.
Panik
Nu är det panik. Pengarna slut, inga nya på väg in och en väldig massa jag borde göra. Jag borde skriva men har så svårt att fokusera. Det enda som snurrar i huvudet är ekonomin, hur jag ska fixa ekonomin, vad jag kan göra för att klara upp det här. För klara upp det måste jag, ska jag, så är det bara.
Jag har tagit mig hit, så är det också.
Jag har tagit mig hit, blivit blåst, sårad och utnyttjad av så många människor under vägen men står ändå där jag står, har det jag har. Och jag älskar det jag har, älskar och är så tacksam.
Inte minst över all positiv och god feedback jag får nu av mina underbara läsare och andra schysta människor.
Det finns goda människor och just dom - just ni - gör det värt att fortsätta kämpa.
Fortsätta våga tro på mänskligheten.
Fortsätta våga leva.
Men visst vore det skönt att få känna sig lite trygg en stund.Och vad produktiv jag skulle vara!
Jag är inte sådan som skriver bäst när jag lider, tvärtom, ju bättre jag har det ju mer kan jag prestera och just tryggheten är nog det som är allra viktigast för mig.
Trygghet och lugn och ro.
Min dröm, mitt mål är denna trygghet, detta lugn. Att få ha dagarna fyllda med det jobb jag mår så bra av, tid med min älskade dotter, djuren och våra vänner. Veta att jag grejar amorteringarna och räkningarna varje månad, kunna köpa nya jeans när dom gamla faller i bitar. Hinna jobba för det jag tror på, för dom jag älskar.
Veta att jag kan behålla det jag slitit för.
Få leva i lugn och ro.
Bara få leva i lugn och ro.
Och en dag...
ska det vara så.
Jag har tagit mig hit, så är det också.
Jag har tagit mig hit, blivit blåst, sårad och utnyttjad av så många människor under vägen men står ändå där jag står, har det jag har. Och jag älskar det jag har, älskar och är så tacksam.
Inte minst över all positiv och god feedback jag får nu av mina underbara läsare och andra schysta människor.
Det finns goda människor och just dom - just ni - gör det värt att fortsätta kämpa.
Fortsätta våga tro på mänskligheten.
Fortsätta våga leva.
Men visst vore det skönt att få känna sig lite trygg en stund.Och vad produktiv jag skulle vara!
Jag är inte sådan som skriver bäst när jag lider, tvärtom, ju bättre jag har det ju mer kan jag prestera och just tryggheten är nog det som är allra viktigast för mig.
Trygghet och lugn och ro.
Min dröm, mitt mål är denna trygghet, detta lugn. Att få ha dagarna fyllda med det jobb jag mår så bra av, tid med min älskade dotter, djuren och våra vänner. Veta att jag grejar amorteringarna och räkningarna varje månad, kunna köpa nya jeans när dom gamla faller i bitar. Hinna jobba för det jag tror på, för dom jag älskar.
Veta att jag kan behålla det jag slitit för.
Få leva i lugn och ro.
Bara få leva i lugn och ro.
Och en dag...
ska det vara så.
Tack
Måste tacka för alla kommentarer överhuvudtaget och i synnerhet just idag fredag efter Malou. Varje kommentar betyder oerhört mycket men eftersom jag inte riktigt är vän med min dator så tar det lite tid för mig att svara. Jag håller på, så det kommer och till C utan address vill jag bara säga att det gör mig väldigt glad om jag kan inspirera dig på det viset. Det är värst i början, tror och tänker på dig!
Klarläggande
Ett litet klarläggande. Skriver jag, jag så menar jag mig själv. Skriver jag hon, han eller något annat namn än mitt eget så är det inte mig själv jag skriver om på bloggen.
Angreppet på Lisa Marklund
I dag fredag, blev Lisa Marklund uthängd och angripen på Aftonbladets debattsida av ett antal namngivna kvinnor. Hon blev det därför att hon bytt till en agent som är dömd för kvinnomisshandel. Oavsett vad man tycker om det, även om man nu tycker sig ha rätt att lägga sig i vad hon gör professionellt med sina böcker och med vem, så tycker jag att det här var ett fult sätt att göra det på. Dom anklagar henne för att svika och genom att publicera delar av domen mot agenten gör dom henne på något vis skyldig. Lisa Marklund ställs till svars och om igen är det en kvinna som får bära ansvar och skuld i ett kvinnomisshandelsfall.
Jag antar att dom här kvinnorna vill påverka, att dom vill få en förändring till stånd men då vore väl en seriös diskussion med Marklund, utanför media att föredra. Jag förstår inte varför dom gör så här, jag tror inte att någon inbillar sig att ett sådant här angrepp ska kunna leda till något bra. Och famförallt inte till en positiv förändring.
Jag blev också ombedd att skriva under den här så kallade debattartikeln men gjorde naturligtvis inte det. Man kan tycka vad man vill om att Marklund går till den här agenten men jag tycker det är både oseriöst och elakt att gå till angrepp på det här viset. Jag förstår det inte.
Det är mycket jag inte förstår i den här "riktiga" normala världen. Men är det någonting jag vet, är det att om man ska kunna uppnå ett mål så måste man hålla ihop. Det skrivs om respekten Lisa Marklund fått för att hon stått upp för misshandlade kvinnor. Vart tog den respekten vägen när man valde att gå till angrepp via media? Och vart tog solidariteten vägen? Sammanhållningen, viljan att kämpa mot samma mål?
Jämnlikheten...
Hur ska vi kvinnor någonsin kunna uppnå den om vi behandlar varandra så här respektlöst? Så här fegt.
Fegheten är det som gör att ondskan får styra.
Fegheten är det första vi måste slåss mot. Både inåt och utåt. Besegrar vi den, besegrar vi allt och då kanske vi till och med kan bli goda nog att vilja väl och hålla ihop. Hålla ihop istället för att angripa varandra. Hålla ihop allihopa istället för att hålla ihop många och angripa en, ensam. Hålla ihop istället för dom gamla patriarkariska "slå på käften" vägarna. För dom är det väl ändå ingen som vill gå, egentligen.
Eller?
Jag antar att dom här kvinnorna vill påverka, att dom vill få en förändring till stånd men då vore väl en seriös diskussion med Marklund, utanför media att föredra. Jag förstår inte varför dom gör så här, jag tror inte att någon inbillar sig att ett sådant här angrepp ska kunna leda till något bra. Och famförallt inte till en positiv förändring.
Jag blev också ombedd att skriva under den här så kallade debattartikeln men gjorde naturligtvis inte det. Man kan tycka vad man vill om att Marklund går till den här agenten men jag tycker det är både oseriöst och elakt att gå till angrepp på det här viset. Jag förstår det inte.
Det är mycket jag inte förstår i den här "riktiga" normala världen. Men är det någonting jag vet, är det att om man ska kunna uppnå ett mål så måste man hålla ihop. Det skrivs om respekten Lisa Marklund fått för att hon stått upp för misshandlade kvinnor. Vart tog den respekten vägen när man valde att gå till angrepp via media? Och vart tog solidariteten vägen? Sammanhållningen, viljan att kämpa mot samma mål?
Jämnlikheten...
Hur ska vi kvinnor någonsin kunna uppnå den om vi behandlar varandra så här respektlöst? Så här fegt.
Fegheten är det som gör att ondskan får styra.
Fegheten är det första vi måste slåss mot. Både inåt och utåt. Besegrar vi den, besegrar vi allt och då kanske vi till och med kan bli goda nog att vilja väl och hålla ihop. Hålla ihop istället för att angripa varandra. Hålla ihop allihopa istället för att hålla ihop många och angripa en, ensam. Hålla ihop istället för dom gamla patriarkariska "slå på käften" vägarna. För dom är det väl ändå ingen som vill gå, egentligen.
Eller?
Naiv
Jag är oförlåtligt naiv.
Jag vet att jag är det, jag vet att jag ska lyssna på min egen känsla, den stämmer. Stämmer på gott och på ont.
Men så vill jag så gärna tro på det goda ändå. Tro på att människor trots allt kan ändra sig.
Trots allt vilja väl.
Men så är det inte.
Inte då.
Inte nu.
Och jag gick på en nit igen.
Det känns så förbannat förnedrande.
Förnedrande och ensamt.
Jag vet att jag är det, jag vet att jag ska lyssna på min egen känsla, den stämmer. Stämmer på gott och på ont.
Men så vill jag så gärna tro på det goda ändå. Tro på att människor trots allt kan ändra sig.
Trots allt vilja väl.
Men så är det inte.
Inte då.
Inte nu.
Och jag gick på en nit igen.
Det känns så förbannat förnedrande.
Förnedrande och ensamt.
Erika
Angående dina frågor.
Mitt sto är ett halvblod efter Silvano och under ett holländskt sto som hette Romace, dressyrstam alltså. Hon har jättefint steg, hoppar bra, den snällaste häst jag någonsin hållt på med men är väldigt, väldigt känslig. Jag har haft henne sedan hon var föl, nu är hon tre år och under inridning. Hästtidningen vi var med i heter Hästmagasinet. Men det står ingenting direkt om hästarna där och både hästarna och jag ser leriga, feta och smått utvecklingsstörda ut på bilderna. Så den är nog inte så jätterolig. När jag lärt mig tänkte jag lägga ut bilder på bloggen på alla mina (många) djur om någon vill se dom.
Vänliga hälsningar Lotta Thell.
Mitt sto är ett halvblod efter Silvano och under ett holländskt sto som hette Romace, dressyrstam alltså. Hon har jättefint steg, hoppar bra, den snällaste häst jag någonsin hållt på med men är väldigt, väldigt känslig. Jag har haft henne sedan hon var föl, nu är hon tre år och under inridning. Hästtidningen vi var med i heter Hästmagasinet. Men det står ingenting direkt om hästarna där och både hästarna och jag ser leriga, feta och smått utvecklingsstörda ut på bilderna. Så den är nog inte så jätterolig. När jag lärt mig tänkte jag lägga ut bilder på bloggen på alla mina (många) djur om någon vill se dom.
Vänliga hälsningar Lotta Thell.
