lotta thell

I dag fredag, blev Lisa Marklund uthängd och angripen på Aftonbladets debattsida av ett antal namngivna kvinnor. Hon blev det därför att hon bytt till en agent som är dömd för kvinnomisshandel. Oavsett vad man  tycker om det, även om man nu tycker sig ha rätt att lägga sig i vad hon gör professionellt med sina böcker och med vem, så tycker jag att det här var ett fult sätt att göra det på. Dom anklagar henne för att svika och genom att publicera delar av domen mot agenten gör dom henne på något vis skyldig. Lisa Marklund ställs till svars och om igen är det en kvinna som får bära ansvar och skuld i ett kvinnomisshandelsfall. 
Jag antar att dom här kvinnorna vill påverka, att dom vill få en förändring till stånd men då vore väl en seriös diskussion med Marklund, utanför media att föredra. Jag förstår inte varför dom gör så här, jag tror inte att någon inbillar sig att ett sådant här angrepp ska kunna leda till något bra. Och famförallt inte till en positiv förändring. 
Jag blev också ombedd att skriva under den här så kallade debattartikeln men gjorde naturligtvis inte det. Man kan tycka vad man vill om att Marklund går till den här agenten men jag tycker det är både oseriöst och elakt att gå till angrepp på det här viset. Jag förstår det inte.
Det är mycket jag inte förstår i den här "riktiga" normala världen. Men är det någonting jag vet, är det att om man ska kunna uppnå ett mål så måste man hålla ihop. Det skrivs om respekten Lisa Marklund fått för att hon stått upp för misshandlade kvinnor. Vart tog den respekten vägen när man valde att gå till angrepp via media? Och vart tog solidariteten vägen? Sammanhållningen, viljan att kämpa mot samma mål?
 Jämnlikheten...
Hur ska vi kvinnor någonsin kunna uppnå den om vi behandlar varandra så här respektlöst? Så här fegt.
Fegheten är det som gör att ondskan får styra. 
Fegheten är det första vi måste slåss mot. Både inåt och utåt. Besegrar vi den, besegrar vi allt och då kanske vi till och med kan bli goda nog att vilja väl och hålla ihop. Hålla ihop istället för att angripa varandra. Hålla ihop allihopa istället för att hålla ihop många och angripa en, ensam. Hålla ihop istället för dom  gamla patriarkariska "slå på käften" vägarna. För dom är det väl ändå ingen som vill gå, egentligen.
Eller?
   

Jag är oförlåtligt naiv.
Jag vet att jag är det, jag vet att jag ska lyssna på min egen känsla, den stämmer. Stämmer på gott och på ont.
Men så vill jag så gärna tro på det goda ändå. Tro på att människor trots allt kan ändra sig.
Trots allt vilja väl.
Men så är det inte.
Inte då.
Inte nu.
Och jag gick på en nit igen.
Det känns så förbannat förnedrande.
Förnedrande och ensamt.  

Angående dina frågor.
Mitt sto är ett halvblod efter Silvano och under ett holländskt sto som hette Romace, dressyrstam alltså. Hon har jättefint steg, hoppar bra, den snällaste häst jag någonsin hållt på med men är väldigt, väldigt känslig. Jag har haft henne sedan hon var föl, nu är hon tre år och under inridning. Hästtidningen vi var med i heter Hästmagasinet. Men det står ingenting direkt om hästarna där och både hästarna och jag ser leriga, feta och smått utvecklingsstörda ut på bilderna. Så den är nog inte så jätterolig. När jag lärt mig tänkte jag lägga ut bilder på bloggen på alla mina (många) djur om någon vill se dom.
Vänliga hälsningar Lotta Thell.

Jag måste få tala om hur mycket alla kommentarer, meddelanden och brev jag får betyder för mig och för mitt skrivande. Det glädjer mig oerhört att böckerna betyder någonting och gör skillnad för andra människor. Det är min sporre i det fortsatta skrivandet och dessutom får det mig att känna mig delaktig och omtyckt, vilket inte är att förakta.
Det är denna positiva feedback som fått mig att fortsätta skriva. Ni era kommentarer och alla fina ord, är förutom min dotter, våra älskade djur och våra lojala vänner, det största glädjeämnet i mitt liv.
Så tack snälla alla ni som läser mina böcker och tar er tid att tala om vad ni tycker. Jag älskar fan er!
Lotta Thell  

"Sticker ut ett tag"
Nej, nej, nej! Dörren går igen, hon hör hur bilen startar ute på gården och kör iväg. Hon sitter fast i ett jobbsamtal och kan ingenting göra. Han visste det. Han visste att hon inte skulle kunna hejda honom och han utnyttjar det. Utnyttjar möjligheten att smita, att komma iväg utan att hon kan fråga vart han ska. Utnyttjar precis som han utnyttjar allting för att få det han vill ha. Den förbannade alkoholen. Denna förbannade jävla drog som förvandlat honom från den kärleksfulla, ansvarstagande man hon en gång gifte sig med. Den underbara pappan, lojala kamraten och kunniga kollegan, till den hänsynslösa, empatiösa människa han nu är. Allting är borta, kärleken, det dom hade, planerna, drömmarna, allt det dom jobbat för. Ingenting betyder någonting längre. Ingenting. Inte hon, inte barnen, inte huset, jobbet , vännerna... Och framtiden? Framtiden finns inte mer. Det enda som finns är hans förbannade öl, den jävla whiskyn och det satans rödvinet. Hon hatar det, hon hatar alkoholen och hon hatar hans föräldrar som än gång sådde dessa frön. Fröna till den hänsynslösa, oempatiska och passiva man som inte vill något annat än att slippa undan. Slippa undan det egna ansvaret,slippa undan problemen, ångesten, skulden, suget, kraven. Allting. Att överhuvudtaget behöva ge, behöva se, höra, känna. För det vill han inte, vill inte, kan inte, tänker inte.
Låta bli att tänka...
Hon förstår det inte, förstår inte att det överhuvudtaget är möjligt.
Men han kan det. Han gör det.
Låta bli att känna...
All kärlek dom haft, all kärlek hon fullkomligt öst över honom. All förståelse, all stöttning, allt hon fixat, donat, jobbat för hans skull.
Allt tålamod.
Ingenting värt.
All hennes ångest, hennes mardrömmar, allt det otäcka som hänt, som hon är livrädd att barnen ska se. Se, höra, uppleva. Och det gör dom naturligtvis. Deras pappa , deras älskade pappa som ska ta hand om dom, älska dom, finnas för dom... 
Deras liv, hennes liv... som han trasar sönder.
Ingenting värt.
Inte ett skit.

Så fort hon kan ringer hon upp honom. Han sitter utanför systemet, har inte gått in än. Hon sluter ögonen och biter sig hårt i läppen. Får inte börja gråta, får inte, får inte, får inte!
Börjar hon gråta då går han in, hon vet det. In och handlar sina öl och då är det hennea fel. Det är hennes fel att han sitter där nu. Hennes fel att hon inte orkar med längre, inte längre kan ge honom den där villkorslösa totala kärleken. Kärleken som sa att hur det än var, vad han än gjorde, så älskade hon honom.
Älskade...
Och nu  kan hon inte längre. Hon håller på att gå sönder, somnar med kläderna på, orkar inte klä av sig, orkar inte borsta tänderna, drömmer mardrömmar, vågar inte somna. Vaknar av att han dumlar runt, helt okontaktbar, springer in i väggarna, välter möbler, kissar på golvet,  krossar krukor och lampor som kommer i hans väg och blir aggressiv när hon försöker styra honom tillbaka till sängen, livrädd att barnen ska vakna. Herregud, alla dessa nätter! Och han mindes aldrig någonting, struntade i det, brydde sig inte. Ibland slutade han andas, ibland lät det som skulle han kvävas av sin egen saliv. Och han var så tung, så svår att få upp på sidan, sedan lägga sig själv bakom så han inte skulle falla tillbaka på rygg, kvävas, sluta andas, gå upp, rasa nerför trappan och bryta nacken. Det var så hemskt så fruktansvärt hemskt och hon var rädd. Så väldigt rädd och så oändligt trött.
Han sa att hon skrek på hjälp i sömnen.
Han sa det.
Han hörde det.
Hörde det och höll hennes hand, höll hennes hand och lyssnade på hennes böner. Inget mera dricka! 
Lovade, strök hennes kind, smekte bort tårarna, bedyrade sin kärlek... Han var där igen, hennes man igen, barnens far igen. Nu... nu skulle det gå, nu var det äntligen över. Det måste vara över, han var här nu, han var tillbaka igen, hennes man igen och han älskade henne, älskade så det gjorde ont.
Nästa dag drack han igen och nästa igen och igen och igen...
Så satt hon ett krav, ett absolut krav. Ingen mer alkohol i vårat hem.
Det var tre dagar sedan.

En timme senare kommer han hem. Har ingen annanstans att ta vägen, stjälper snabbt i sig tre öl, men det är klart, vill du inte ha mig här kan jag åka.
Han vet hennes rädsla att han ska köra full, skada sig själv eller någon annan. Han vet att hon inte vill att han ska köra om han har druckit. Han vet så väl vart han har henne.
Hon, hon vet ingenting.
Hon får barnen i säng, vill inte att dom ska se honom berusad, somnar bredvid och vaknar när han väcker henne. Dyngpackad, dum, ångerfull en liten stund, sedan aggressiv.
På natten går han upp, välter möbler, krossar krukor och kissar i ett skåp. 
På morgonen minns han ingenting.
Men blir arg på henne.
Hatisk på henne.
Och det gör så ont.
Så förtvivlat ont.
Han tycker att hon ger honom för lite kärlek. För lite kärlek för att sluta dricka.
Det är hennes fel att han behöver dricka.
Och förresten så minns han ingenting.
Han slipper men hon minns allt.
Allt han sagt, allt han gjort.
Alla nätter.
Alla deras nätter.
Och det ska hon leva med.
Resten av sitt liv.

   

En av mina närmaste vänner vill så gärna skaffa barn, hon är fin och kärleksfull, har ett enormt tålamod och skulle antagligen vara perfekt som mamma åt ett helt tjog hemska ungar.
Min dotter som har en ganska stark integritet och är känslig för den där nedlåtande behandlingen som barn så ofta blir utsatta för, älskar henne. Och varje gång jag ser dom två tillsammans, tänker jag på hur sorgligt det är att hon, min vän inte kan få egna barn. För det kan hon inte. Inte därför att det är något fysiskt eller biologiskt fel på henne, eller på hennes partner. Dom har levt ihop i många, många år och han är en lika mjuk och underbar människa som hon. Jag har svårt att tänka mig ett par som skulle bli mer kärleksfulla föräldrar eller lyckas ta vara på sina barns uppväxtår på ett bättre vis än dom två. Och ändå så kan dom inte. Kan inte på grund av att dom går på subutex och har en läkare som vägrar samarbeta med nedtrappningar och annat som ska till under en eventuell graviditet. Han vägrar för övrigt samarbeta överhuvudtaget och har alltid gjort så. Att byta mottagning hjälper inte då mottagningarna samarbetar med varandra och har likartat syn på sina patienter.
Det är nämnligen den synen det hela handlar om. Vi som en gång blivit beroende av heroin och nu går eller vill gå på subutex eller metadon är en sämre sorts människor i dessa mottagningars ögon. En sämre sorts människor som inte förtjänar ett fullvärdigt liv, eller ett liv alls för den delen. Att en gång ha blivit beroende av heroin kan möjligtvis i deras ögon förlåtas och kanske även det, att lägga av, växa, klara sig själv och betala in skatt som andra riktiga människor. Kanske... om du samtidigt är noga med att fortsätta huka, fortsätta skämmas över dig själv och ditt gamla missbruk, över allt du kostat samhällets hederliga skattebetalare och om du fördömmer alla dom andra. Alla gamla vänner, som blev kvar, som inte kom igenom nålsögat eller gång på gång pressats tillbaka genom det. Helst ska du också så fort tillfälle ges förneka din bakgrund, alternativt fördömma den du var och prisa beroendevården för att den varit god och tålmodig nog att rädda ditt förtappade liv.
Men står du upp, vågar du stå upp som den person du är, jobba, betala in din skatt och anse dig själv som lika god som vem som helst, har du fräckheten att kräva samma respekt som andra "riktiga" människor och tycker du att det är fel att du ska behöva dra ner byxorna inför andra främmande män och kvinnor, i ett rum fullt med speglar bl.a i "skinkhöjd" så att dom ser ordentligt att urinstrålen verkligen kommer från den kroppsöppning den ska. Tycker du det är fel att bli förnedrad så år efter år efter år, resten av livet för att få den medicin du behöver. Då blir du inte förlåten.
Då blir du aldrig någonsin förlåten och naturligtvis inte accepterad heller.
Mina vänner, det här paret, har haft subutex i nästan tio år nu. Tio år utan några återfall.
Dom är båda två fullt fungerande människor och dom har i alla dessa år tagit all den skit det innebär för att få ha sitt subutex kvar. Dom har lämnat sina urinprov både till mottagningen och dom egenbekostade till trafikverket, 30 000 kr per år, man kan åka på att lämna för att bevisa att man är drogfri och därmed få behålla sitt körkort. Ingen av dom har någonsin torskat för en trafikförseelse men båda var dumma nog att vara ärliga när dom fyllde i något papper. 
Dom har gått på alla smällar, hukat, rest sig och stretat vidare i ett samhälle som ser ner på dom. Ett samhälle där det inte finns någon hjälp att få, fyllt med människor onda nog att en gång ha fått heroinet att framstå som den enda uthärdliga vägen. Dom har stått ut med allt detta och mycket mer därtill och dom har gjort det för varandra. Dom la av och gick igenom hela det helvetet, dom har fortsatt på den vägen, härdat ut all förnedring, all skit och hela jävla hopplösheten.
För kärleks skull...
En kärlek som räckt från helvete till helvete och fortfarande lever.
För att dom älskar varandra... 
För att dom vill ge den andra livet. Ett bättre, riktigare, ett liv värt att leva. Någonting skapat utav dom två, av deras kärlek och dom har hela tiden klamrat sig fast vid den tron. Tron på kärleken, på varandra, tron på att  någon gång måste förnedringen ta slut, någon gång måste dom släppa in oss. Någon gång...
 Men det gör dom inte. Alla dessa läkare, sjuksköterskor och övrig personal, alla dessa människor med sina fördömmande elaka ögon. Dom kommer aldrig släppa in någon av oss. För dom vill inte! Vi är en sämre sort i deras ögon, en sämre sort som dom inte vill se, inte vill samarbeta med, inte vill väl.
Mig veterligt är det bara Ulleråker som ser oss som riktiga människor, Ulleråker som en gång startade det första metadonprojektet i sverige och alltså sitter med den största och längsta erfarenheten. Men som också ständigt blir utsatta för förtal och lögner från övriga projekt och beroendemottagningar.
Varför är det så här? Varför gör alla dessa läkare så här? Och hur är det möjligt att det får fortgå?
Jag vet inte men jag tycker det är dags att vi allihop som är beroende av dessa mottagningar och då menar jag inte bara vi som har eller vill ha metadon och subitex, utan alla som är beroende och berörda av deras handlingar. Anhöriga, barn, föräldrar, partners, vänner, chefer, arbetskamrater och så vidare, ställer oss upp och gör gemensam sak. Det är på tiden att vi går ihop och kräver vår rätt som människor, rätten till våra liv, beroende som anhöriga. Rätten till ett tryggt liv utan hot om att mista den livsviktiga medicinen, utan ständiga kränkningar.
 Det går inte att växa, går inte att kliva ur narkomanidentiteten om man hela tiden blir misstänkliggjord, hela tiden möts av förakt och får kastat på sig att man är en sämre sorts människa. Äcklig, dum, ful, nersmittad och inget värd. Föraktfulla blickar och plasthandskar på när dom möter dig.
 Det är ett friskhetstecken att inte vilja bli kränkt, ett friskhetstecken att inte låta sig förnedras.
Ulleråker vet det.
Vi vet det.
Alla som sitter med kunskapen vet det.
Och nog är det väl på tiden att okunskapen får vika sig för dom kunniga.
Lika rätt till liv, fullvärdiga kärleksfulla liv.
Kunskap och kärlek.
Om inte annat så för att två underbara människor ska kunna bli föräldrar. 
 
               

Jag har en vän, en väldigt nära vän som hela livet hållt på att dö. Att se någon man bryr sig om, ja faktiskt älskar, trasas sönder av livet och sig själv, sina egna helt onödiga demoner, planterade och ivrigt vattnade av andra. Att se alla dessa själsliga, känslomässiga och intellektuella möjligheter dränkas i alkohol och pulver. Att se fysiken förfalla mer och mer, det ansikte, dom drag som en gång så känsliga, så  vackra, falla sönder till oegenkänlighet och hela denna underbara kärleksfulla människa höra hemma på en bänk, i parken tillsammans med dom andra som inte heller finns. Dom andra som ingen känner, inte räknar med, inte vill veta av. Det gör så jävla ont. Att stå där och vilja ge allt men kunna inget, gör så jävla ont .Och jag förbannar alla dessa onda män, alla dessa onda kvinnor, som så grundligt knäckt ett liv, att det en dag är försent. Och försent är för alltid, som en annan älskad vän, en gång sa till mig. Försent kommer aldrig tillbaka. Men det kommer igen och igen och igen, för alla dessa alltför goda, alltför vackra, allför känsliga att slå tillbaka. Som så många människor, också "riktiga" vanliga, normala människor, gör så illa. För att sedan bara fortsätta och den enda blick dom kastar bakåt är den föraktfulla mot bänken, där deras före detta elev, granne, patient, kompis, syster, son eller partner sitter tillsammans med alla dessa övriga, som inte finns. Knycker på nacken och tycker att dom är så förmer, så mycket bättre, så mycket mer värda. Dom är ju riktiga männikor!
Och jag hatar dom.
Hatar dom för vad dom gjort min vän. Min vackra vän som är försent. 
För många onda människor.
För fega, för mycket, för ofta, för ont.
Åh, gud vad jag hatar dom!

Kan inte sova. Eller jo sova kan jag alltid. Har jag tio minuter på en hård plasrstol i väntrummet hos vetrinären kan jag bara sluta ögonen och låta mig själv somna in. En väldigt bekväm egenskap som jag minns att en del av mina arbetskamrater på Securitas var rätt avundsjuka på. Och jag själv är väldigt tacksam över. Kanske en kvarleva från heroinet, vad vet jag, det är bara att tacka och ta emot. Särskilt om man som jag av värk vaknar ett antal gånger varje natt och måste kliva upp och röra på kroppen för att kunna somna om. 
Inatt är det inte fysisk värk utan mardrömmar som gör att jag vaknar hela tiden. Mardrömmar jag inte minns, bara känner skräcken i bröstet av. Skräcken och otryggheten.
Förr drömde jag ofta mardrömmar, nu kan jag göra det när jag skriver, när jag är riktigt inne i en bok och jag skriver visserligen på en ny nu men dom här mardrömmarna har inte alls med den att göra. Det här är akut realistisk otrygghet, rädslan över att förlora det hem som blivit så absolut livsviktigt för mig.
Jag har fått dåliga erfarenheter av människor under hela mitt liv, ibland har jag nästan trott att det står "Sparka på mig" i pannan eller någonting.  Men jag har ändå, eller kanske ännu mer därför, verkligen försökt lita på folk. Vilket sedan alltför ofta visat sig varit naivt och lett till att jag även haft otur bakåt under min tid som skrivande och därför idag sitter i en katastrofal ekonomisk sitts. 
Och nu är det nytt igen. Nytt förlag, nya människor, nytt förtroende och förhoppningsvis nya erfarenheter. Allting, hela mitt liv och allt det jag vill leva med, hänger på hur fortsättningen blir. Jag har skrivit klart den här serien som dessutom innehåller så mycket av mig själv, av mitt liv och allt det som format mig till den jag är. 
Nu har jag lämnat den ifrån mig. Andra människor sitter med mitt liv, mitt gamla liv och min framtid i sina händer.
Och dom är jag utelämnad till.  
Otryggheten och den skräck den för med sig har alltid varit mitt värsta spöke. Det jag fått jobba hårdast med att klara av. Nu är Jag trygg i mig själv och det är få saker som kommer åt mig, få människor som lyckas göra mig illa. Men det här med gården, min lilla minigård, hem till så många förut hemlösa individer, förutsättningen för det liv jag behöver leva för att må bra och kunna försörja mig som jag vill. Det är min känsliga punkt. Jag är livrädd att förlora det hem som blivit det jag för första gången i mitt liv kunnat kalla mitt eget. Det som för mig står för allt värt att leva för och själva vissheten att det till stora delar ligger utom min kontroll gör mig faktiskt skräckslagen. 
Jag är trygg med mig själv, jag litar på mig själv men jag har fan så svårt att lita på andra. Så många av alla dessa "riktiga" icke missbrukande människor som kommer i min väg bekräftar mina gamla dåliga erfarenheter och det gör mig otrygg. Vore inte så många, så fega, skulle inte ondskan och ohedern kunna styra över oss.
Men det är dom.
Och det gör den.
Därför sover jag dåligt.
Men en dag ska jag ha människor omkring mig som jag törs somna för och då kommer jag kunna sova lika bra i mitt eget hem, i min egen säng, som jag gör på en plaststol hos veterinären.
   

Läs artikeln här!

Först vill jag tacka för alla mejl och tala om att det finns ett par jag inte lyckats svara på. Vet inte varför men om ni skickar igen ska jag försöka på nytt.

Igår fick jag en dvd med scener från filmatiseringen av "I skuggan av värmen". Jag ska ärligt erkänna att jag inte trodde på den när jag läste manuset, jag vet inte hur många manus jag har sågat och så även det här.
Nu kan jag bara på det ödmjukaste ta tillbaka och efter de scener jag sett ge alla medverkande i projektet all kredit i världen. Jag förstår inte det här med film, producenten Anna Croneman gör det och jag är tacksam att hon brunnit så mycket för just det här att hon fortsatt att slita och kämpa trots alla motgångar och brist på entusiasm från bl.a mig, så att det till slut nu efter flera år faktiskt blivit den film hon hela tiden velat göra. 
Att se dom här scenerna är att kastas tillbaka. Tillbaka till det desperata suget, ångesten, självdestruktiviteten och det förtvivlans mörker det bär med sig. Men också till ömheten, den villkorslösa kärleken och en närhet jag inte upplevt sedan dess, en närhet desto mer påtaglig med döden hela tiden så tätt inpå. Att aldrig veta...är det här sista gången? Sista blicken, sista ordet, den försiktiga beröringen, dom sorgsna ögonen... Och vi hade alla redan mist så¨mycket. Det enda vi hade kvar var varandra och det skydd heroinet gav oss, skydd mot människorna, sorgen och den grymhet vi som väldigt unga inte kunnat klara oss ifrån.
Skådespelarna gestaltar det här så väl, så otäckt väl och Jag skäms över att inte minnas deras namn. När jag ser huvudrollsinnehavarens ansikte, hennes blick, ögonen och sättet hon rör sig på, allt det som inte sägs, inte görs, bara är... så ser jag min egen spegelbild för tio år sedan.
 Tio år och en väg som inte var möjlig.
Jag vet inte hur hon gör, hur dom gör, alla dom som stod så nära, var så viktiga, själva livet just då...
Och han som blev vägen ut. Han som genom sin kärlek gjorde det omöjliga möjligt. Den villkorslösa kärleken från någon som var hel nog att fixa livet utan skydd. Våga stanna upp, våga älska, leva, känna...
Våga lita på.
Jag vet inte hur dom gör men deras samspel, deras gestaltning känns så riktig, så äkta att jag får svårt att värja mig. Dom är där, jag är där och det gör så satans ont!
Allt det som var, allt det han var.
Och det som sedan blev...
Jag vet att jag kan uppfattas som onaturligt oberörd eller t.o.m kall, jag skrattar gärna åt sådant jag kanske borde gråta över och jag har lätt att bara klippa bort folk ur mitt liv om dom visat sig oschyssta på något för mig viktigt vis. Förut var jag hudlös, då grät jag och stannade kvar. Men jag har mist så mycket, mist det vackraste jag hade, det enda jag någonsin litat på och väldigt lite kan komma åt mig nu. Ganska ofta tvivlar jag på att allt det där underbara, hela den enorma kärleken, allt det vi hade... någonsin har funnits.
Men ändå, när jag sitter här i våran soffa med Gretas huvud i knät, en tung schäfernos på foten, två spinnande katter över ena armen och ser Erik och Eva på min egen tvskärm blåser tvivlet bort som damm på gatan, tårarna rinner och jag vet att det jag upplevt är sant. 

Jag finns på facebook om någon vill vara min vän där. Det går nog snabbare än för mig att lära mig, skulle jag tro. 

Efter mycket om och men har jag till slut åtminstone lyckats ta mig in i min egen dator (som jag hatar) och jag vill först av allt tacka för dom vänförfrågningarna jag har fått. Tyvärr har jag inte lyckats lära mig hur jag gör för att bekräfta än men det kommer om ni bara har lite tålamod. Ärligt talat kan jag ingenting av det här men min intention är att lära mig så att jag äntligen ska kunna ha en vettig kontakt med mina läsare (och andra som vill). Jag hoppas få lite inlägg och kanske frågor från er, så ska jag göra mitt bästa för att lära mig bloggandet och behärska datorn. Det är en helt annan grej än att sitta för sig själv och skriva böcker, lite läskigt men roligt också med direktkontakt så här. Om det blir någon.
Nu ska jag ut med  hundarna som ligger runt fötterna på mig och tycker att jag är tråkig och samtidigt befria min fjorton veckors lilla Maincoonkatt från en intensiv och blöt uppvaktning från Lancashire heelertiken Greta som på eget bevåg adopterat henne till sin valp. Hundar är bra korkade Ibland.